måndag 20 december 2010

En dag av David Nicholls

SOM den här boken har lovebombeats på olika bloggar och även i pressen på sistone. Jag hade nästan förväntat mig att jag skulle bli besviken för en bok kan ju bara inte leva upp till så mycket förväntningar. Men ack så fel jag hade, för jag älskade den, jag också. Det är verkligen svårt att låta bli. Så otroligt mycket igenkänningsfaktor både i att bli vuxen och alla de tidstypiska referenser man får serverat sig på ett synnerligen delikat fat.

Två ytterligheter träffas i de unga 20-åren efter att ha firat att de avslutat universitetsstudier. Det är Dexter, playboy och rikemansson med knappt godkänt i sina olika ämnen, och Emma, svartklädd, arg, feminist med höga betyg och politiska affischer på väggarna. Båda har i hemlighet tittat lite på varandra tidigare och nu hamnat i säng. De ägnar natten åt att dela förtroenden men när morgonen kommer blir allt det allvarliga plötsligt lite pinsamt. Ingen stor romans sker, men de blir vänner. Stenhårda sådana och även om åren går håller de benhårt fast vid varandra. Dex ägnar sig åt att resa runt och skickar små kort till Emma som svarar med långa brev och rekommendationer på bra litteratur han bör läsa. Emma jobbar som servitris på en sunkig mexikansk restaurang och drömmer om ett annat liv. Om att skriva poesi och den stora romanen. År efter år får vi se vad som händer den 15 juni, datumet då de först träffades. Livet förändras, Dexter blir stor TV-stjärna och de blir båda äldre. Skaffar sig nya mål och prioriteringar och förhållanden. Det går upp och ner för dem båda, men inte alltid samtidigt.

Det tar ett litet tag innan jag börjar älska de här människorna i ärlighetens namn. De är ganska stereotypa till en början och inte helt trevliga, men i ärlighetens namn är man ju inte det själv heller alltid under sin livstid. Motsträvigt börjar jag heja på dem båda. Hoppas att det ska gå bra för dem i livet, skrattar igenkännande åt en del av deras misstag och blir lite nostalgisk över deras naiva upprymdhet inför saker som man själv vet kommer vara ute eller självklarheter några år senare. Jag lär mig tycka om dem och gillar därför inte alls slutet.

Spoiler:
Där kommer det oundvikliga problemet. Jag blir helt chockad när Emma plötsligt, från ingenting går och dör i en bilolycka mot slutet. Just som allt verkar vara stabilt och bra händer katastrofen. Ok, så där är det ju när det förfärliga inträffar, man får ingen föraning, men jag blir ändå arg. Så vill jag ju inte att det ska sluta!? Och hur fortsätter sedan boken? Jo, genom att gå bakåt i tiden till när de fört träffades igen. Och några sidor om hur Dexter är på väg att supa ihjäl sig innan hans pappa och exfru slutligen räddar honom och han lyckas ta sig upp från absoluta botten och lära sig älska igen.

Jag vet att en del funnit det lite förutsägbart att Dexter tar till flaskan och hamnar i bråk med alla han ser och struntar i sitt företag, men ärligt talat hade jag säkert gjort det samma om jag förlorat mitt livs kärlek sedan 20 år tillbaka. Däremot kan jag väl hålla med om just det, att de båda är en anings stereotypa då det är Dex som är den slarviga slyngeln som tar droger och inget ansvar medan Emma är den som ständigt oroar sig för allt, inte vet hur snygg hon egentligen är och som engagerar sig politiskt och i sina studier. Fast jag köper det ändå. Med hull och hår. Jag tycker man kan känna igen sig i dem båda ändå. Och trots allt ändå mer i Emma, kanske, som den oroliga tjejen med alla övertygelser som med åren slätas ut.

Det verkar som om En dag redan är på väg att bli årets julklapp i bokhandeln och inte mig emot. Jag hade gärna fått den om jag inte redan läst den och jag önskar många andra en jul tillsammans med Emma och Dexter. Köp!

16 kommentarer:

Hermia sa...

En del böcker känns det som man läst innan man läst dem, liksom vissa filmer, det här är en sådan. Så efter att på så många ställen ha läst om det oväntade slutet kunde jag inte låta bli att läsa det här hos dig. Det låter troligen helknasigt... Författaren låg ju bakom fantastiska tv-serien "Kalla fötter" där huvudpersonen dör i en bilolycka mot slutet av serien, helt oförutsett och chockerande, då där som livet är. Vet inte om han hade ngt att göra med just det avsnittet men lite "lustigt" att själva olyckan upprepar sig.

Bokomaten.. sa...

Det har du rätt i fast jag inte alls tänkt på det. Jag minns vilken chock det var när Helen dog där och hela den utdragna sorgeprocessen. När de strör hennes aska för vinden. Visst gör de det? Minns jag rätt? Himmel, vad sorgligt det var. Tyckte då som i den här boken att det var både orättvist och oväntat. Klart ett drag hos Nicholls, att slänga in det oväntade.

Fru E sa...

Äntligen får jag höra vad du tyckte! Vi tycker ganska lika, men du älskar den nog lite mer. ;-) Slutet, ja, jo, det är klart att det kanske ligger nära till hands att trösta sig med spriten om man haft alkoholproblem tidigare. Jag tycker bara att Dexter kunde ha utvecklats lite mer. Skumt att läsa att Nicholls haft ett liknande slut i Kalla fötter (som jag inte sett).. Då är det ju egentligen inte alls så oväntat, elelr hur? Men du skriver att du blev gripen av tv-seriens slut. Tyckte du att du blev det här? För det är det jag tycker han missar så totalt, att skapa en känsla av sorg. Det blir liksom... ingenting. Men fram till dess är det mycket bra. :-)

Bokomaten.. sa...

Jo, jag tycker nog att jag blevgripen av hennes död även i boken. kanske för att det var så oväntat. Jag håller helt med om att man inte riktigt kommer innanför skalet på Dexter i hans sorgearbete dock. man känner inte riktigt att han sörget, trots att man klart förstår det av texten.

Och det är ju klart att det itne är ett ovanligt slut egentligen, men man blev ju ändå väldigt förvånad när man läste det. Var så plötsligt, utan förvarning.

Bokbrus sa...

Visst är det en underbar bok.

Ann-Sofie på OOOF bok sa...

I Kalla fötter GÖR man någonting med hustruns död. Hon är med ändå - Här i En dag, tja jag vet inte ja. Det är just det. Jag vet inte hur man egentligen SKULLE kunna sluta romanen. Så...det här är väl rätt.

Bokomaten.. sa...

Jo, jag håller ju med om att slutet onekligen är svårt. Jag gillar inte alls att man hoppar bakåt i tiden direkt. Ibland kan det greppet funka, att man ska minnas deras historia ihop, hur länge de känt varandra och hur speciell deras relation var sov, men här tycker jag faktiskt inte att man känner det. Det gilalr jag faktiskt inte, men NÄR hon dör. Just när hon försvinner där på trottoaren så är det oerhört tragiskt tycker jag, just för att det bara händer.

Vicky sa...

Jag har upptäckt hypen kring "En dag" ganska sent, men ju mer jag ser den dyka upp på alla bloggar desto mer övertygad blir jag om att även jag måste läsa den :)

Bokomaten.. sa...

Ja, Vicky, kila iväg till biblan, den lär finas där. Om inte annat så verkar edn poppa upp på lite erbjudanden här och där i nätbokhandlarna!

Hermia sa...

En reservation alltså för att Nicholls kanske inte alls höll i manuspennan i olycksavsnittet...
Kan de ha strött askan i havet? Från en klippa? Kanske ett stereotypt minne av mig bara ;-)
Minns sorgeprocessen som skildrades i tv-serien som "äkta", kanske för att personerna i den med tiden kom nära och kändes ovanligt riktiga för att vara på låtsas..

Bokomaten.. sa...

Nej, men jag minns också den scenen, när de står i grupp på en klippa och sprider hennes aska. Det kan vara havet. Det kan ju vara så att man liksom hade levt med människorna i den serien så länge, långt mycket längre tid än det tar att läsa en bok, så därför kändes det mer levande, men det är ju känslan som ÄR upplevelsen, eller hur? Känner man att man saknar figuren och att sorgearbetet i en serie eller bok känns äkta, jag då har de lyckats. TV-serien tog ju dessutom inte slut i och med hennes död, den fortsatte ett tag efter så att man hade rätt många avsnitt på sig att ta in hela sorgearbetet efteråt. begravningen osv.

Bokbabbel sa...

Jag blev också chockad, men å andra sidan hade det lätt kunnat bli för sockersliskigt om de hade levt lyckliga i alla sina dar. Och inte vet jag heller om jag hade velat se att de inte klarade av att ha ett förhållande!

malinthewriter sa...

Jag ääälskade boken till de sista kapitlen. Jag blev inte ens förvånad över slutet, jag bara bläddrade och bläddrade och så "va? Dog hon på förra sidan?" Intresset försvann heelt. Det känns som om han suttit med deadline och bara "oj, nu måste jag göra ett avslut! Pang bom!"

Boken hade varit perfektion om den varit 50 sidor kortare.

Boklusen sa...

Jag står i kö på biblan på den här boken. Hoppas att jag får den snart! Alla som läst den verkar gilla den så mycket!

fullbokhylla sa...

Om jag inte får den här i julklapp tror jag att jag kommer att börja gråta. Den känns som perfekt juldagsläsning!

Cecilia sa...

Jag funderade också på om de skulle anklagas för att vara bitvis stereotypa, men samtidigt så är de ju avspeglingar och så här är ju många av oss, det är där igenkänningsfaktorn kommer ifrån. Samtidigt är de inte rakt igenom tjej - kille: efter att ha stört mig på att Emma hamnade i tjejfacket i början hade jag det här i åtanke under resten av boken och där är det småsaker hela tiden som går emot stereotyperna. Man får inte vara för snabb med att stereotypifiera så att man inte ser när författaren - förmodligen medvetet - sedan bryter dem.