måndag 22 november 2010

Room av Emma Donoghue

Så blev jag då äntligen färdig med Room, det tog sin lilla tid. Inte för att det är en dålig bok, inte alls, men jag lyckades aldrig riktigt komma in i den och fångas helt och hållet. Säkert också för att det varit så mycket annat på gång att jag inte haft lika mycket tid till läsning. Jag vet faktiskt inte riktigt vad det är annars som gjorde att jag inte föll handlöst för den här boken. Den är riktigt välskriven, historien är intressant och porträttet av mamman speciellt, men även pojken Jack är väldigt väl komponerat.

Room handlar om en ung tjej som vid 19 års ålder kidnappas av en galen man som spärrar in henne i ett skjul på sin bakgård och håller henne fången där i flera år. Efter att i princip ha misshandlat och våldtagit henne varje natt i ett par år så föder hon en son, Jack, som fyller 5 år när boken börjar och också är bokens berättare. Allt jack någonsin har känt till är rummet där de hålls fångna, Room, som är hela världen för honom. Ma som mamma kallas, gör sitt bästa för att uppfostra honom men naturligtvis finns det massor med begränsningar i rummet. Jack, blir väldigt duktig på att räkna och formulera sig, men sakar sociala koder som är självklara för oss. Hans verklighetsuppfattning är naturligtvis också väldigt skev. Så småningom smider Ma planer för att fly från Old Nick som de kallar sin förövare och Jack spelar en viktig roll i sammanhanget. De lyckas också ta sig ut och jacks liv blir ett helt annat än det han tidigare känt till. Krockarna är enorma, både för Jack och Ma.

När Jack och Ma tar sig ut ur skjulet och tvingas hantera poliser, sjukhus, media mm tycker jag historien tar fart igen efter att lite ha gått på tomgång ett tag och man blir åter engagerad. Jack är en riktig filosof och formulerar observationer om världen som bara hans färska ögon kan se. Det blir både tankeväckande och rätt roligt emellanåt. Aldrig riktigt grymt som en sådan här historia skulle kunna bli. Trots det känner man naturligtvis framför allt för den desperata Ma som gjort allt hon kan för att ta hand om och skydda sin son men befinner sig på bristningsgränsen.

Det är en fantastisk historia, ändå känner jag inte att jag riktigt kommer karaktärerna nära. Kanske är det Jacks mycket speciella språk, kanske är det för att det är för otäckt för att ta till sig. Jag kan förstå Mas desperation, bitterhet och splittrade känslor, men jag kan inte känna dem. Inte riktigt. Fast det kanske bara är bra i och för sig. Det skulle förmodligen bli för mycket gottande i andras elände då, precis vad jag har emot många BOATS. Och vem vet, om jag låter den ligga till sig i några dagar kanske jag kommer att känna annorlunda. Får se hur länge den stannar i mitt medvetande.

5 kommentarer:

Bokbabbel sa...

Ah, jag tyckte det var en riktigt stark bok! Och jag var fascinerad av hur bra Donoghue lyckades skildra Jacks upplevelser, hans speciella språk och förutsättningar

Bokomaten sa...

Jo, det var därför jag lsäte den, eftersom alla verkar ha blivit så överväldigade. Speciellt Fru E fick mig sugen. Jag tycker verkligen itne den var dålig på något sätt, väldigt bra till och med, men den sög inte in mig som den verkar ha gjort med så många andra. Kanske hade jag för höga förväntningar?

Jenny B sa...

Jag tänker också att ett distanserat språk gör att historien inte känns så snaskigt exploaterande. Jag har inte läst den än, bara läst recensioner här och där som tyckt olika. Men jag har läst tillräckligt mycket för att bli intresserad. Jag tror att den är värd tiden det tar att läsa. Eller vad säger du, Bokomaten, var den trögläst? Hoppas inte det! Jag vill läsa historien, men inte vara fast i den för länge. :(

Bokomaten sa...

Den var faktiskt inte trögläst även om den tog tid för mig att ta mig igenom. Tycker definitivt den var värd att läsa! Om inte annat kan detvara intressant just eftersom så många har tyckt så mycket.:)

Fru E sa...

Ja, jag hyllade ju, som sagt! När du skriver att du inte rikitgt känner Mas desperation så tänker jag att det är ju genom Jacks ögon du får uppleva hur Ma har det och en femåring skulle rimligtvis inte kunna beskriva eller förstå Mas känslor. Det är just det jag älskar med boken och som jag tycker är oerhört skickligt av författaren, att det hela är så trovärdigt hela tiden. Och det distanserade förhållningssättet gör mig mycket mer berörd än snaskiga detaljer. Det kryper in under huden på ett annat sätt.