måndag 29 november 2010

I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig av Christina Wahldén

Jag tror att det här kan vara Wahldéns bästa bok. I alla fall av de jag har läst. Christina Wahlden är egentligen journalist och brukar arbeta så att hon samlar ihop material till sina reportage och det ”som blir över” sätter hon i en ungdomsbok. Allt kan man inte få fram i en artikel eller reportageserie, vissa bilder blir tydligare om man sätter dem i romanform. Wahldén har intervjuat ett otal kvinnor och flickor som blivit offer för konflikten i Kongo Kinshasa. Hon har varit nere i landet två gånger och även träffat massor med engagerade människor från olika organisationer, invandrare i Sverige och många fler. När man läser en här boken känns det nästan som att den skrivit sig själv, Wahldén bara berättar den.

Vi får träffa Ombeni, en ung kvinna som flytt från Kongo till Sverige. Först får vi se hennes situation i Sverige idag, därefter flyttas vi tillbaka till Kongo och slutligen kommer vi tillbaka till Sverige. Ombeni stöter på massor av oförstående tjänstemän när hon kommer till Sverige, som inte kan förstå att hon inte kan uppge en adress i hemlandet. Hon som aldrig haft någon adress. Inte fanns det några gatunamn i byn där de bodde. Hon har förträngt ansiktena på alla de män som våldtagit henne och kan inte beskriva hur de ser ut men berätta vad som hänt henne. Hennes historia är fruktansvärd och människor ryggar tillbaka när hon börjar berätta altenrativt suckar när de inte kan pressa in den i någon mall.

En dag anföll ett gäng rebeller hennes hus, skar halsen av hennes pappa och mamma utan att blinka, försöker tvinga hennes lillebror att våldta sina systrar men när han inte förstår och sedan vägrar så skär de halsen av honom också. Därefter våldför de sig på de tre systrarna som är kvar. Allihop i turordning. Sedan för de flickorna tillbaka till sitt läger i djungeln där de utsätts för våldsamma övergrepp flera gånger om dagen. Det är inte bara flickor som far illa. Små pojkar tvingas att utföra våldsdåd på dem för att inte själva bli mördare. Ombeni lyckas fly men skammen över att ha lämnat sina systrar kvar i lägret är fruktansvärd. Hon bor på gatan och tvingas själva och huka undan slag och spott och elaka ord. Hon blir utskälld av lärare och präster när hon hänger utanför en skola och en kyrka och drömmer om sitt gamla liv. En dag råkar hon stöta till en FN-tjänsteman och när hon ser FN-symbolen och hur snäll han ser ut vågar hon lita på honom när han säger att han vill hjälpa henne. Han tar henne undan från de trafikerade gatan och ger henne ett stort matpaket. Hon äter och äter. Svälten har gjort att hon helt tappat kontrollen. Hon kräks dock snabbt upp allt igen när hon inser att han inte tänkt ge henne det gratis. Åter igen blir hon våldtagen och slagen, den här gången av en man hon litat på.

Så småningom kommer dock Ombeni till Sverige Det är inget paradis hon kommer till. Hon lever med mardrömmen om det som hänt hennes familj varje dag och bryter ofta ihop o folksamlingar över saker som andra inte ens reagerar på. På nyårsafton får hon panik av smällarna och raketerna och gömmer sig i garderoben. I skolan skäms hon över att komma själv på utvecklingssamtalen, hennes lärare vet inte att hennes föräldrar är döda och skäller på henne för att hon inte engagerat dem att komma: Det finns ingen förståelse för hennes situation och när hennes klasskompisar undrar varför hon är så tråkig jämt och inte följer med på fester och inte har samma mobiler som dem tänker hon att hon är 100 år äldre än de är. När eleverna i skolan skriker hör hon skriken från kvinnorna i djungeln. Hon tvingas sluta på sin praktikplats då en annan flykting också får jobb där. Jättebra! Han är ju från samma område! Och ingen förstår att det istället gör Ombeni rädd!

Det är omöjligt att verkligen förstå. Att ta det till sig. Samtidigt blir det inte sensationslystet. Det är bara kallt uppräknande av allt som hänt Ombeni och byråkratin i Sverige. Efter berättelsen räknar Wahldén upp siffror som plötsligt får mer liv och ger också tips på vidareläsning. Fakta om Demokratiska Republiken Kongo. Om ensamkommande flyktingbarn i Sverige som har ökat enormt de senaste åren. Vi får också siffror på hur många ansökningar som beviljas varje år. Det är skrämmande att läsa hur få det är när man dessutom vet att Sverige trots det är bättre än många andra länder. Det är så man skäms. Det här kan vara den bästa ungdomsbok jag läst i år och det är definitivt en bok som behövs. Definitivt en bok som kan och bör läsas av fler än bara ungdomar.

Inga kommentarer: