måndag 11 oktober 2010

Ursäkta att man vill bli lite älskad av Johanna Thydell

Det är svårt att skriva om en bok av Johanna Thydell utan att nämna ”I taket lyser stjärnorna” som gjorde mycket för att göra ungdomsboken mer "rumsren". Sedan den här boken och kanske Emma Hambergs ”Linas kvällsbok” känns det som att ungdomsboken har fått en renässans och det har kommit hur mycket bra som helst. Den här boken är nästan obligatoriskt läsning på massor med skolor, inklusive den där jag jobbar, och jag tror att en hel generation ungdomar kommer att växa upp med den här som gemensamt minne.

Men, nu har jag nämnt den boken och behöver inte säga mer om saken för jag vill inte göra en jämförelse. Det har gått några år sedan Thydells förra bok, Det fattas en tärning, och på den tiden har hon bland annat hunnit med att bli mamma och vara föräldraledig. Det märks att det har gått ett tag och att mycket har hänt, för det här är en väldigt annorlunda bok mot de tidigare.

”Ursäkta att man vill bli lite älskad” handlar om Nora Jonasson, 17 år och som går på gymnasiet. Hon har inte det bästa av självförtroenden och jämför sig hela tiden med sin bästa vän, Lisa, som i Noras huvud är perfekt. Snygg, stark, självständig och älskad av alla. Lisa var först i tjejgänget att skaffa pojkvän, först att bli av med oskulden (Nora själv är mil ifrån en sådan händelse) men också den som alltid ställer upp för Nora, lyssnar på hennes ältande om snygge Viktor Persson och den som räddar henne när hon står ensam på klassdiscon. De har ytterligare en kompis, Jossan, men hon har alltid varit lite tredje hjulet. Det är dock hon som hamnar emellan när det värsta händer. På en fest försvinner Lisa iväg med en killkompis som hon alltid flörtar med på fester. Kvar blir hennes pojkvän Jack som hamnar på balkongen med Nora där de sitter och pratar i över en timme. Pratar, kramas och trots att Nora vill förtränga det, flörtar en hel del. Nora som så desperat vill bli omtyckt att hon alltid låtsas gilla sådant hon egentligen inte tycker om, fotboll, musikgrupper mm. Jack gör slut med Lisa och erkänner att han blivit kär i Nora och världen faller samman. För inte vill Nora ha Jack, hon flörtade ju inte ens med honom, eller? Hon ville ju bara trösta honom och rädda Lisa, eller? Och Lisa slutar prata med Nora. Nora blir väldigt, väldigt ensam och veckorna går. Den enda som verkligen alltid ställt upp för henne är plötsligt borta. Nora försöker överleva på skolan, hon skaffar pojkvän och på ytan är allt bra, men Nora har fortfarande noll i självförtroende. Hon flörtar och hatar att hon aldrig känner sig så värdefull som när en kille ser henne.

Ja, ni hör ju. Nora är faktiskt inte en särskilt sympatisk person. Mänsklig förstås, men jag är i alla fall inte van vid att läsa om karaktärer som har brister som vanliga människor. Vi är kanske inte alltid så vackra när man synar oss i kanten. Jag har väldigt svårt att läsa när jag genuint inte tycker om huvudkaraktären. Och hennes bästis Lisa är inte heller så särskilt perfekt, inte så som Nora föreställer sig i alla fall.

Nu har boken legat en dag hemma hos mig och min första tanke var faktiskt att jag egentligen inte alls tyckte den var så himla bra men nu har den fått ligga till sig lite och jag har fått tänka efter. Den är enormt välskriven och språket är helt annorlunda, mer pratigt. På nästan varje uppslag finns också ett litet ordspråk längst ner, nästan som en fotnot. Ett ordspråk, omskrivet för att passa in i på texten. ”Man ska inte ropa hej någonsin”, ”Efter solsken kommer typ regn eller något annat skit” osv och de är fullständigt lysande underbara, bittra, cyniska, självupptaget ironiska och roliga.

Trots språket kommer jag på mig själv med att tycka att det är en aning tjatigt emellan åt. Det är ett himla ältande och snackande i boken så tillslut tröttnar jag faktiskt, suckar lite och hoppar något stycke och sedan tillbaka igen när jag ångrar mig. Väldigt synd för den är väldigt fint paketerad, formulerad och jag skulle så gärna vilja ge den här full pott. Nu blir det inte så. Det är en underbar bok, men den kunde varit ännu bättre. Titeln är dock en av de bästa i år och min bokpåse kommer jag vårda ömt.:-)

Även bokstävlarna har läst och tyckt om, men också totalt motsatt. Hon gillar huvupersonen skarpt men tycker språket står i vägen. Tänk så olika det kan bli!

Avslutar med lite sköna citat:

Här har Lisa och Nora just dansat en inövad, urtöntig dans på ett disco:
"Men det är ju just så det var med Lisa, och det är just så det är, det blir liksom inte töntigt, som den där Midassnubben som fick allt att bli till guld får Lisa allt att vara, ja, rätt." s 53

Härligt självupptaget:
”ALLT HANDLAR FAKTISKT INTE OM DIG, fräste Brorsan i ett gräl någon gång och nä, det kanske det inte gör, men när det är ens eget liv det händer i så kan det ju liksom ändå kännas så.” s 75

Eller dagens sanning:
”Hur fan ska man kunna veta vad man vill bli sen när man inte ens vet det nu?” s 78

Inga kommentarer: