måndag 11 januari 2010

Svenne av Per Nilsson

Svenne handlar om en helt vanlig kille som heter Fredrik Svensson och som bor i en liten håla i Skåne. Både hans pappa och hans mamma är dock döda och Fredrik, eller Svenne, som han kallas, bor hos sin kompis Danne och hans föräldrar tills Svenne själv är stor nog att ta hand om sig själv och flytta hem till huset och verkstan hans pappa lämnade efter sig. När Svenne och några i hans klass vinner en tävling med skolan är första priset är att de ska få åka till Stockholm på en teknikmässa. De har aldrig varit i Stockholm tidigare och är som kusinerna från landet som storögt går runt och tittar på allt och raggar på snygga tjejer de ser mm. En kväll när de är ute händer dock det som Svenne kanske tror är startpunkten på det som sedan skulle komma att hända. Han kommer bort från sina vänner och när de får syn på honom och ropar så dyker plötsligt ett gäng invandrarkillar upp. Som tycker det är mycket lustigt att svennen heter just Svenne. Vrålkul, faktiskt. Det blir bråk och Svenne blir knivskuren men killarna slipper straff. Det går inte att bevisa något. Och så en dag, några veckor senare knackar det på Svennes dörr och där står han. Nils Dackeman, mannen som ska komma att förändra både Svennes liv och hela Sverige.

Nils Dackeman erbjuder Svenne sommarjobb med att sköta Dackemans trädgård mm i Malmö. Under sommaren har de långa konversationer och Dackeman är en mästare på att ställa rätt frågor så att Svenne tillslut knappt vet vad han själv tycker eller säger. När sommaren är slut berättar Dackeman för Svenne om den stora planen. Han skall bilda ett parti. Ett parti för ett rättvisare Sverige, och han vill att Svenne ska bli partisekreterare.
Nu går det snabbt. Partiet får en styrelse bestående av en salig blandning vanligt folk, invandrare och feministforskare och t o m en känd journalist. Det blir TV-debatter och intervjuer och julen snurrar på. Men något händer. Tidningarna snappar upp främlingsfientliga åsiker i partiet och partiprogrammet och snart har de fler följare än någonsin. Våldsbrott mot invandrare börjar ske runt om i landet och naturligtvis tar Dackeman och partiet avstånd från sådana yttringar, men Dackeman säger ju sig förstå hur det kan hända. Och förstå frustrationen bakom..

Det rullar på snabbt som sagt och snart är Rättvist Sverige näst största parti i landet. Och det är ett förändrat Sverige. Efter en dödsskjutning som visas i TV, bryter ett virtuellt inbördeskrig ut. Efter några dagar lägger sig kaoset. Svenne är den mest eftersökta personen i hela landet och nu gömmer han sig en stuga. Där sitter han nu när historien börjar och bestämmer sig för att berätta sin berättelse. Säga hur det verkligen var. Att han inte visste någonting. Han förstod inte.

Ok, ibland känns vändningarna något krystade i den här boken, men generellt tycker jag faktiskt det här är riktigt bra. Att visa att det kan hända var som helst. Att Tyskland och folket som bodde där inte var speciellt grymma eller blodtörstiga, inte mer än många andra. Och man tänker ju verkligen efter på slutet. Var det är Svennes sanna historia. Visste han verkligen inte? Kan man säga att han var oskyldig? Eller hade han valt att ha skygglappar för att han inte ville veta?

Ja, det här är faktiskt den bok av Per Nilsson jag gladeligen rekommenderar mina elever och även en del vuxna, även om den klart och tydligt är en ungdomsbok och en hel del händelser kanske känner mer.. otroliga.. när man läser med vuxna ögon. Dackeman ska framstå som en otrolig retoriker och ibland tycker jag han är det också, men ofta brister han lite i sina resonemang och tal men eftersom man som författare kan styra hur de runt omkring ska reagera så har det inte så stor betydelse. Det är dock en intressant tanke. Vad skulle hända? Vad skulle hända om vi lät Jimmie Åkesson tala oemotsagd? Om han vann valet? Vad skulle hända då? Osv.. och låta händelseförloppet flyta på, för sakens skull.. för att se vad som skulle hända i berättelsen. Nilsson leker med sina karaktärer, det märks speciellt på slutet när vi får ett antal olika slut serverade oss. Någon kommer nämligen och knackar på stugan där Svenne nu sitter. Men vem är det utanför? Är det polisen? Är det antifacister som vill hämnas eller kanske ännu värre, några av nynassarna från partiet? Eller är det kanske Per Nilsson själv som kommer och hälsar på sin skapelse? Per Nilsson hade nog i alla fall rätt roligt när han skrev den här boken, det seriösa ämnet till trots, och jag är glad att jag läst den.

8 kommentarer:

Vixxtoria sa...

Den här har jag inte läst, men jag kanske måste. Jag tappade lite Nilsson-sug, när jag blev så besviken på Sjutton (den tyckte jag var riktigt dålig). Men jag ska ge Svenne en chans om jag ser honom på biblioteket.

Per Nilsson hälsar förresten ofta på i sina böcker. Ibland heter han Nosslin. Nån gång Nils Persson, tror jag. Han gillar helt klart cameo-roller.

Bokomaten.. sa...

Jo, jag har märkt et, men Nosslin tänkte jag inte på!!! Självklart!! han är ju på besök i Svenne också förstås.. Och vet du, nu när jag tänker efter så förstår jag ännu mer det roliga med att han var med i en statistroll i Hannah med H, vars soundtrack var det enda bra med filmen i övrigt..:)

Vixxtoria sa...

Jag ahr inte sett Hanna med H, men boken är en av Nilssons bästa, tycker jag. Och nu kan det hända att jag blandar ihop det hela lite grann, men är det inte i boken (Ett annat sätt att vara ung), där Hanna till och med sitter och fikar med Per Nilsson? (Eller är det en annan bok; de flyter in i varandra lite grann, de där Malmö-böckerna.)

Bokomaten.. sa...

Jajamensan, visst är det den boken. Också den boken där "Nosslin" regisserar hennes liv och tittar på utifrån.. (säger jag som bara skummat den och gjorde en fuskis genom att se filmen och prata om boken så som man ABSOLUT inte får lov att göra, hehe). Läser den på riktigt nästa år istället.

Vixxtoria sa...

Det är ett ganska trevligt sätt för en författare att rent konkret leka gud!

När jag fuskar mig fram (det går ju att göra i mitt jobb också, t ex genom att bara läsa abstract och inte hela artiklar, eller att förlita sig på någon annans andrahandsreferat) så försöker jag alltid vara överdrivet entusiastisk. Och så bläddrar jag alltid fram till något citat en bit in i texten, och citerar det, för att det verkligen ska framstå som om jag läst alltihop. Jag har dock slutat inbilla mig att jag ska läsa allting på riktigt lite senare.

Bokomaten.. sa...

Himmel, jag börjar tappa bort mig mellan kommentarerna, var jag kommenterat och inte och svarar jag på rätt inlägg osv? Inte riktigt gud över min egen blogg ens, hehe.:) Men jo, det är vekligen ett roligt sätt. att plocka in sig själv så där. Det känns verkligen lekfullt, det märks att han gillar sina karaktärer.

Vixxtoria sa...

... eller gillar sig själv ;-)

Bokomaten.. sa...

Hahahahhha, ja, det kan säkert stämma.:-)