tisdag 13 oktober 2009

Resande på ett ben av Herta Müller

Naturligtvis ställde jag mig först i kö på alla Herta Müllers böcker så fort nobelpriset annonserades och detta var den bok som först kom med posten. Den kom ut i Sverige 1991 men originalet kom ut i Tyskland 1989 och skrevs alltså före berlinmurens fall.

Boken handlar om en ung kvinna, Irene, som flyttar från en diktaturstat till dåtidens Väst-Berlin. I sitt hemland träffade hon den unge tyske mannen Franz, som hon söker upp när hon kommer till Berlin, men han verkar omöjlig att komma i kontakt med. Istället börjar hon umgås med två av hans vänner som han skickar i sitt ställe. Thomas och Stefan. Personporträtten flyter ihop. De tre männen, flyktiga iakttagelser på gatan och handläggaren på migrationsverket blir e ena kontakter Irene har med andra människor i det nya landet. Hon tänker ofta på det gamla landet och utan att det egentligen skrivs rätt ut förstår man Irenes utanförskap i den nya staten, lika mycket som hon kände sig utsatt i den gamla. Irene går runt som i en dimma. Hon lever i Limbo utan att höra hemma någonstans och det är verkligen inte handlingen i den här boken som stannar kvar utan just den känsla den förmedlar. Språket är vackert men också svårtillgängligt. Det är inte en bok man läser några sidor i på busshållsplatsen. Då går känslan förlorad. Men är man ensam och kan lyssna på tystnaden runt omkring samtidigt som man läser så kommer man i perfekt stämning. Då blir texten inte svår alls. Men det är ett annorlunda sätt att läsa på. Att inte läsa texten för att få veta en handling utan en känsla. Nästan som poesi.

Som tidsdokument är det här också intressant. Boken är skriven innan berlinmurens fall. Något som inte alls känns som så himla länge sedan, men det är ju faktiskt 20 ÅR i år… Otroligt… Om man tänker att 20 år bakåt från -89 var årtalet -69 och världen var mitt uppe i en annan sorts revolution. På den tiden tänkte den 11-åriga Bokomaten att det lika gärna kunde ha varit för 100 år sedan. 20 år var en evighet. Och så känner dagens elever för min historia. Det sätter onekligen perspektiv på saker och ting och får en att tänka.

Skulle vara intressant att läsa något nyare av Müller. Se hur ”Irene” anpassat sig till livet efter Östs fall. Intressant känns det också att tänka på Tyskland som landet i väst dit man flydde, när jag endast ett par veckor tidigare intensivt läst om Tyskland under 2:a världskriget. Vår historia går framåt i ett rasande tempo, men följer människorna verkligen med? Det är en bok som får en att tänka, men ändå måste jag erkänna att jag funderar en och två gånger på om jag skulle gett Müller Nobelpriset baserat endast på den här romanen. Nej, det tror jag inte, för så mycket griper den inte tag i mig att den stannar. Språket är nog för otillgängligt för mig i dagsläget, för det är väldigt speciellt om också väldigt vackert. Jag skulle nog gett den en 4:a och inte en klockren 5:a om jag var tvungen att bedöma (men det är jag ju inte) Men suget är väckt och jag vill definitivt läsa mer av Müller. Fast jag tror egentligen att jag borde låta ”Resande på ett ben” sjunka in innan jag ger ett utlåtande. Jag misstänker att den kommer att stanna hos mig längre än jag tror.

Inga kommentarer: