måndag 5 oktober 2009

M or N? av Agatha Christie

Efter en diskussion här på bloggen om bästa Agatha Christie-böckerna så kände jag mig mer eller mindre tvingad att börja läsa N or M? eftersom flera klargjorde att det kanske är den bästa bok Christie skrivit och definitivt den bästa Tommy och Tuppence-deckaren. Eftersom jag faktistk inte läst en enda bok om Tommy och Tuppence insåg jag ju vilken bristfällig kunskap jag besatt om Chrsisties författarskap. På bokmässan hittade jag dessutom ett antal URSNYGGA exemplar, varav till min stora lycka N or M? var en av dem.

Mitt första intryck är dock faktiskt inte alls positivt och jag kommer väl få massor med smäll nu av ni som är frälsta. Det känns mer som en barnbok än en välarbetad deckare och tycker jag har läst många fler böcker av Christie som varit mycket mer av romaner än den här som mest känns som... text. Och det tar ett tag innan jag kommer in i boken. Efter en 100 sidor börjar jag dock inse att detta inte heller är en roman utan just vad det utger sig för att vara, en pusseldeckare. För hela boken känns som ett pussel. Massa bitar sammanfogade för att skapa en helhet och för att tillslut leda fram till svaret på gåtan: Vilka är M och N? Hela boken består av ledtrådar och känns mer som en lek, ett spel, än som en roman. Och jag lyckas nästan lista ut hur det hänger ihop, men inte helt, vilket gör att boken känns lagom spännande. Roligt att ha knäckt en del men också kul att den inte var hur förutsägbar som helst.

Historien i kort lyder som följer. Andra världskriget har nyligen brutit ut och Tommy och Tuppence grämer sig över att ingen vill anlita deras tjänster som spioner eller på något annat sätt inom den Brittiska unde4rättelsetjänsten. Deras barn skrattar och tycker det bara är bra, "lämna kriget åt oss unga kvicka, vi som klarar av det" säger dem, men Tommy och Tuppence tycker det är idiotiskt att låta deras erfarenheter från första världskriget gå till spillo. Och det visar sig att det tycker brittiska underrättelsetjänsten också. Tommy får i uppdrag att åka till en liten brittisk ord och ta in på tt pensionat där man misstänker att en eller två tyska spioner håller till. N eller M. Tuppence skall lämnas utanför, men tjuvlyssnar sig till planen och följer efter Tommy i alla fall. Tillsammans tar det sig an uppdraget och gör sitt bästa. Många teorier flyger runt och det är verkligen ett riktigt pussel innan historien rullas upp på slutet, och det blir rejält spännande de sista 50 sidorna.

Som roman, måste jag fortfarande säga att jag tycker Christie har skrivit bättre. Man får liksom aldrig någon känsla för varesig personerna, historien eller miljöerna. Som pusseldeckare däremot funkar den utmärkt och jag kommer ofta att tänka på en serie filmer jag såg som tonåring och förälskad i svartvita hollywood-deckare. Någon mer som sett filmerna om The thin man? Med William Powell och Myrna Loy och hunden Asta? De innehöll mer humor dock men jag blev väldigt sugen på att se om dem.. Såg att de släppts i en samlingsbox så kanske, kanske de åker hem till Bokomaten en dag. Mer Agatha Christie blev jag dock sugen på. Tur det finns en uppsjö och en drös bara i min bokhylla.. tror kanske Hallowe´en Party står näst i tur eller någon av titlarna i skolbiblioteket.

4 kommentarer:

Arina sa...

Kanske är det därför som jag också tyckte mycket om den här boken. Jag läser nämligen alltid Christie som pusseldeckare och försöker lista ut hur allt hänger ihop. Det är liksom det som är själva poängen för mig.

Bokomaten.. sa...

Jo, visst är det poängen, men jag gillar miljön och stämningen i böckerna. Att känna sig kastad in i ett fiktivt 30-tal med strumbbyxor med söm och proppfulla tékannor och flotta cocktails.:)

Pomegranate sa...

Det kan mycket väl vara så att jag ser den här boken med de rosatonade 12-årsglasögonen på, om du förstår hur jag menar :) Som det konstaterats här förr, det är något visst med ungdomsförälskelser. Men jag har läst om den i vuxen ålder och gillar den fortfarande. Jämförelsen med Myrna Loy och William Powell är ju klockren! Och som hunden Asta, T oc T:s medhjälpare Alfred (eller vad han nu heter) de tycks vara ungefär lika smarta iaf...

Bokomaten.. sa...

Haha, det har jag inte tänkt på! Voffvoff! Åh, det är ju givet! Såg om den första "Gäckande skuggan"-filmerna här om dagen, de kanske också har ett rosatonat ljus över sig men jag gillar dem fortfarande i alla fall, tycker de håller rätt bra ändå.:)