torsdag 3 september 2009

A Florentine Death av Michele Giuttari

I Florens köpte jag i Bokhandeln Edison denna deckare i en hörna med skönlitteratur som skulle beröra Florens eller Toscana på något sett. Jag trodde då att den här och nästföljande bok som redan kommit ut, inte fans på svenska, men när jag kom hem upptäckte jag att båda redan är utgivna här och den första dessutom redan släppts i pocket. Giuttari är fd polischef i Florens och har jobbat mycket med Maffian. Numera är han rådgivare till inrikesministern gällande just frågor som rör Maffian. Böckerna om Ferrara, polischef i Florens, är inte självbiografiska men Giuttari skriver själv att Ferrara är baserad på honom själv i den mån att Ferrara är en sådan person och chef han skulle önska att han var. Ferrara är Giuttari eget ideal.

A Florentine Death är en klassisk polisdeckare, ett mord sker som verkar ha kopplingar till homosexuella kretsar i Florens, kanske även religiösa kopplingar eller kopplingar till Maffian. När så ytterligare ett mord sker, och det blir uppenbart att det finns kopplingar dem emellan, inser Ferrara att de ev står med en seriemördare på händerna. Och så kommer breven. Mördaren verkar ha en koppling till Ferrara själv och han tänker inte stanna vid endast dessa två offer.

Persongalleriet består av Ferrara själv, hans hustru, en gammal vän från universitet som numera är äger ett antikvariat och en anställd kvinna i butiken. En del namn inom polisen inser man också kommer att återkomma även i de senare böckerna, men egentligen är det inte fler än så här som utgör grunden. Och det räcker utmärkt. För historien själv är så fängslande att den håller utmärkt själv. Ett tag suckade jag lite när jag trodde att boken skulle ta en Dan Brown-vändning, men jag hade fel. Boken består av två parallella handlingar. Förutom Ferraras jakt på mördaren får vi även följa en ung kvinna från Venedig och en man hon träffat i Florens. Man förstår att historierna kommer vävas ihop så småningom. Relativt snart tror man sig också förstå vem mördaren är och jag tänkte ungefär när halva boken hade gått att stackars Giuttari kommer att få det svårt att knyta ihop säcken på ett tillfredställande sätt. Man behöver känna sig överraskad mot slutet för att det ska kännas rikigt bra. Och visst, man förstår vem mördaren är, men hur det hänger ihop, alla morden, vem han verkligen är och motiven bakom, DET är faktiskt överraskanda. Faktiskt mer så eftersom man redan lutat sig tillbaka, trygg i vissheten om att man vet hur det kommer att gå. Och så PAM! Jaså, var det så det låg till!??

Som Florens-porr fungerar också den här boken så bra att den nästan slår knut på sig själv. Jag har massor med markerade passager och speciellt roligt är det när två av personerna går på samma restaurang som vi gjorde och äter Rabollita.:-) Man känner dofterna och värmen och ser landskapet, gatorna framför sig. Det märks att Florens är Giuttari stad och han känner den utan och innan. Ja, som deckare rekommenderar jag verkligen den här boken, till de som liksom jag blivit förtjusta i Florens rekommenderar jag den ännu mer!

PS. Kolla omslaget, är det inte bara ursnyggt!! Så ska en deckare se ut!

Inga kommentarer: