fredag 3 juli 2015

Festlig fredag


Ja, så sitter man på svensk mark igen. Svårt att fatta att jag åt frukost i Florens i går och sitter på jobbet idag och godkänner fakturor och plockar post. Ska visserligen gå på semester igen snart, men i ärlighetens namn gör det mig ingenting alls att vara här. Lugnt, skönt, ingen tvååring som skriker att han vill kasta sig i Floden eller framför en motorcykel. Verklig semester. Och vädret tog vi med oss hem, även om det slog i taket med magiska 40 grader i Italien igår och det inte går riktigt upp mot 30 här ändå. Jag gillar värme men vill kunna ta det lugnt i den och inte parera en galet uttråkad kille med värmeslag.=) Lilla älskligen visade sig dock vara bra mycket mer mammas pojke än jag trott då han frös och ville ha en tröja när vi var nere på 26 grader.

Tillsammans har vi letat efter Italiens alla katter och Pocketen lärde sig snabbt namnet på de vi träffade, inklusive min älskling som jag döpt själv och som visade sig fortfarande vara vid liv. En katt jag träffade i Florens för många år sedan och som tog bulldozern in i hjärtat på mig. Hon har räddat många dagar för mig genom bara sin existens.


Det blev dock få litterära events eller souvenirer. Det enda som fick följa med hem var en Ex Libris-stämpel och en olivoja som hette Dante. Haft mer litterära semestrar än så här kan jag meddela, då jag skrämmande nog också bara läste ut två ynka böcker på två veckor. Just nu håller jag dock på med vad som verkar vara en synnerligen lovande deckare. Christobel Kents debut som av en händelse också utspelar sig i Florens och som jag känner ett akut släktskap med den ena huvudpersonen i. Gina, utsliten småbarnsmamma på minisemester hos en gammal väninna, helt själv. Får se om det blir något läst i helgen, men troligtvis kommer vi mest att packa upp och njuta av att sommaren verkar ha kommit även till Sverige.

onsdag 1 juli 2015

En språkresa med våldsamma konsekvenser

SpråkresanSpråkresan av Mats Berggren

Den här boken kom ut för några år sedan men inför ett temaarbete på jobbet till hösten så tänkte jag att den skulle kunna passa, framför allt som det verkar smått omöjligt att hitta vanliga böcker om killar som tacklas med att växa upp. Det är väl inte riktigt någon vardagsskildring eftersom det som händer Max den här sommaren och som förändrar honom är nog inte riktigt vardag för alla killar i 14-årsåldern. Tack och lov.

Max åker på språkresa i tre veckor i början av sommaren för att lära sig engelska. Det blir tre veckor som blir totalt avgörande och förändrar honom helt. Han träffar två nya kompisar och en engelsk tjej, Cate, som kommer från tuffa förhållanden och den tidigare dataspelande nörden förlorar inte bara oskulden, han dricker och råkar i bråd med några tuffa killar från området. Bråken eskalerar och Max vågar inte riktigt dra sig ur då han vill imponera på sina nya kompisar. En kväll knivhugger han kille under ett bråk och det förändrar allt. Cate slutar höra av sig och kompisarna ser på honom med ny respekt. Den tidigare så lugna och lite mesiga Max känner allt oftare raseri och när han kommer hem från resan fortsätter han umgås med sina nya kompisar istället för snälle Aron som han tidigare spelat så mycket dataspel med. Terminen börjar och det går sämre för honom i skolan och han festar och bråkar allt oftare. Det är tydligt som läsare att Max blir påverkar av sina kompisar, av alkoholen, av ruset när han slåss men framför allt så sjuder hormonerna runt i honom som inget annat.

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om den här boken. Det finns mycket att prata om men Max känns lite.. stereotyp? Jag har lite svårt att köpa en del av hans beslut men den där känslan av att vilja passa in, av att vilja imponera, den tror jag att mååånga tonåringar har. Därifrån till att nästan slå ihjäl någon är det däremot ett långt steg. Dessutom tänker jag att en tidigare dataspelsnörd kanske inte är den biffigaste typen. Att han skulle slå ner en massa folk känns lite osannolikt, men vrede kan ju ge mycket extrakrafter naturligtvis.


Den är dock föredömligt kort på sina 160 sidor och det är ju dessutom superbra om det är en bok man ska diskutera kring. Att man inte behöver lägga all energi på läsningen ändå. Ja, på det hela taget en ok bok, men inte mer.

tisdag 30 juni 2015

Kurragömma med döden

KurragömmaKurragömma av Petrus Dahlin

Förra året kom Dahlin med den galet läskiga och fantastiska boken ”Hjärtlös” som träffade så mitt i prick att han till och med överträffade Ingelin Angerborn i genren. Den hade allt som läshungriga 10-12-åringar med sug efter skräck vill ha. Även jag tyckte den var skitbra och har bokpratat om den flera gånger. Spöken, tvillingar, NY, hemsökta hus och barn som går igen. Otäckt så det skräller om det.

Nu har han kommit med ännu en otäck berättelse som väl inte riktigt toppar ”Hjärtlös” direkt, men som kommer falla rätt i knäet på samma läsare med stor succé.

Astrid blir lämnad ensam i sommarhuset de hyrt på den lilla spanska ön när hennes mamma tvingas iväg med jobbet. Vad som skulle bli en ensam natt i huset förvandlas till en hel vecka och huset ligger dessutom lite öde en bit ifrån en liten by. Det som skulle bli en läkande gemensam semester efter faderns bortgång i en drunkningsolycka förvandlas till misär och elände.

Astrid ägnar tiden åt att bada i sjön och gå ner till byn och handla mat och titta på den lokala festivalen. Några barn i byn försöker leka med henne och drar med henne på kurragömma. I informationspapprena hennes mamma hade med sig läser hon också om sjön och får höra en historia av deras kontakt på ön. Sjön är konstgjord och tänkt som en vattenreserv. När den byggdes var man tvungen att lägga en hel liten by under vatten. I samband med att hållet fylldes med vatten så drunknade fem barn som lekte kurragömma bland husen och sedan dess har flera drunkningsolyckor inträffat i sjön. Alla barn.

Och snart börjar konstiga saker hända. Astrid drömmer mardrömmar och hon ser blöta fortspår utanför sitt hus. Och barnen dyker upp allt oftare och vill leka…

Ja, ni hör ju. Spännande så det förslår. Även om det kanske inte är HELT logiskt att hennes mamma skulle lämna henne ensam på ön men jag förstår att man måste hitta på något sådant för att kunna utsätta henne för det otäcka så där helt isolerad.


Det är inte samma nivå som Hjärtlös, men just den där isande isolerade och utlämnade känslan finns där. Att vara helt ensam och bara ha sig själv att lita på. Den fångar Dahlin perfekt faktiskt. Och det är något med det karga spanska bergslandskapet som verkligen gör sig för spökligheter. Det här är riktigt spännande och den släpps verkligen perfekt inför sommaren för just att den utspelar sig under en semester, om än en dyster sådan, gör den lite extra verklig nu. Tumme upp, Dahlin.

måndag 29 juni 2015

Dockskelettet av Holly Black

DockskelettetJag är ett hyfsat stort Holly Black-fan då jag älskade Spiderwick-serien för lite yngre barn, tyckte om Tithe (Mörkrets tjänare) och även Den vita katten även om jag inte läste vidare i den trilogin sedan. När jag läste mod en här boken fick jag första lite ”Den onda dockan”-vibbar, ni vet skräckfilmen från 80-talet, men tänkte att om skräckfantasyförfattaren Holly Black skriver ihop det så kan det nog bli riktigt bra och inte bara tacky. Och det visade sig stämma. Bortsett från att det här har ganska lite att göra med ”Den onda dockan” då.

Det här är en sådan där lagom mysryslig bok som även handlar om att växa upp, om vänskap och en massa annat. Som de allra bästa skräckböcker för barn gör. Lite matigare med mer text än de flesta böcker i den här genren men samtidigt kanske aningens lite barnsligare? Lagom för 11-åringen som verkligen gillar att läsa tänker jag.

Tre ungdomar, Zach, Poppy och Alice befinner sig på gränsen mellan barndom och ungdom. De leker fortfarande men mer i hemlighet nu. Zach vet inte riktigt vad han skulle säga om killarna i alget fick veta att han fortfarande hittar på historier och leker med dockor. Alice är på väg att bli en sådan där tjejig tjej som fnittrar och spanar på killar. Poppy, ja, Poppy är nog lite som hon alltid har varit. Ingen av dem vill dock släppa leken. Där de rollspelar med sina figurer och hittar på storslagna äventyr åt dem att uppleva.

Tills Zachs pappa en dag lägger sig i och leken för alltid får ett slut. Zach kan inte med att berätta för de andra vad pappan har gjort. Att han har slängt alla Zachs figurer i ett försök att få honom att ”växa upp” lite. Han säger bara att han inte vill leka mer, men går med på ett sista äventyr, den här gången på riktigt. Poppys mammas ovärderliga porslinsdocka visar sig nämligen innehålla riktiga människoben. I drömmen har flickan kommit till Poppy och förtvivlat bett henne och sedan beordrat henne att begrava hennes ben och ta reda på sanningen om vad som hände henne.  Om Poppy inte lyder lovar hon att hon ska hämnas gruvligt och ställa till det rejält för Poppy och hennes båda vänner.

Det blir ett spöklikt äventyr för de tre vännerna som dessutom lära känna varandra ännu bättre. För naturligtvis måste de återbörda flickans ben till sin grav. De hade nog aldrig kunnat ana precis hur läskig historia det låg bakom dockan dock och vad som verkligen hände flickan vars ben blev till porslin.


Den är svårbestämbar den här boken, för den är svårare än mycket av de spökhistorier som kidsen läser på mellanstadiet, men handlingen är enklare än det som de äldre läser. Förhoppningsvis kommer den att hitta sina läsare i 10-12-årsåldern ändå för det är den verkligen värd. Den är precis så där mysrysligt mysigt otäck som man själv ville att böcker skulle vara när man var i den åldern. Tror jag i alla fall. Var ju ett tag sedan. Jag gillar verkligen att Black har tagit en historia om att växa upp och gett den ett gothigt skräckfilter. Egentligen är det ju perfekt, för visst kan det vara rätt skrämmande att inse att man är påväg att lämna barndomen bakom sig?

torsdag 25 juni 2015

En tecknad H P Lovecraft

Skräcken i Dunwich och andra berättelserSkräcken i Dunwitch och andra berättelser av H P Lovecraft

Alltså, det här verkar ju bli seriernas och den grafiska romanens år för min del. Jag fortsätter plöja vad tecknat jag har på jobbet. Dels för att det är kul, dels för att det känns bra att ha lite koll när nu kidsen börjat efterlysa det allt mer. Den här boken känns ju så himla självklar dessutom. H P Lovecraft är ju verkligen både grafisk och avskalad i sitt språk. Jag läste någon novell nu i våras och tänkte på att det är väldigt tydliga bilder men man får i huvudet av alla dessa monster, men samtidigt är språket ganska torrt. Så perfekt för en serieroman med andra ord. Med få ord och mycket bilder berättas historierna om monstret Yog-Sothoth och staden Innsmouth mm. Det är läskiga bilder och jag tänker än en gång att H P Lovecraft verkar lite besatt av katter.

Det är fyra berättelser här, återberättade och tecknade av Peter Bergting, Marcus Ivarsson, Alvaro Tapia och Emilie Östergren. Det går snabbt att läsa, vilket väl är poängen eftersom boken är utgiven på LL-förlaget och man tar enkelt till sig både berättelser och bilder.


Det blir dock aldrig riktigt, riktigt läskigt, även om berättelserna borde skämma vettet ur en. Det är faktiskt lite för avskalat för det, men spännande nog är det definitivt. Roligt att LL har tagit sig an flera klassiska berättelser och gjort grafiska böcker av dem. Conan Doyles ”Sherlock Homes” var ju första boken och Edgar Allan Poe fick upplåta några berättelser till förra boken. Roligt också att det framför allt är skräck som LL valt ut hittills till sina Tecknade klassiker. Även om Holmes väl är mer deckare så flörtade han ju med skräckgenren också.

onsdag 24 juni 2015

Gengången av Ingelin Angerborn

Gengången (kartonnage)Angerborn har börjat ta sig an lite kända spöklika myter, historier och miljöer i sina spökhistorier. I förra boken, Hjärta av damm, så var det teaterspöken, Macbeth och vidskepligheter, här är det berättelsen om Svansjön som går igen genom hela boken.

Ellinor spenderar en vecka under sommarlovet hos sin mormor. Mamma och pappa har åkt till Turkiet på egensemester och Ellinor är ganska glad att få slippa följa med. Hon gillar inte värmen så speciellt och nu får hon ju istället gå på loppisar med mormor. På en liten gårdsloppis hittar hon ett gammalt smyckeskrin. Det ser värdefullt ut och mycket gammalt ut och har en liten ballerina inuti som inte dansar längre, men det går fortfarande att vrida upp speldosan inuti så att man kan höra melodin.

Det är dock något konstigt med skrinet. Ibland tycker Ellinor att hon kan se en balettstudio reflekteras i speglarna i locket och melodin verkar plötsligt dyka upp över allt. När hon försöker ta reda på var pianomusiken kommer ifrån en gång så kommer hon till en lägenhet. Nu blir det dock ännu konstigare för först ser rummet hon tittar in i ut på ett sett, men nästa gång ser det helt annorlunda ut. Och i lägenheten bor en pojke, Oliver, som snabbt blir vän med Ellinor och tillsammans försöker de ta reda på historien om skrinet och dess förra ägare.

 Alltså, Angerborn kan det här. Hon gör det som ingen annan. Det verkar så himla lätt när man läser hennes böcker, som att hon bara svänger ihop en klassisk spökhistoria för 11-åringar med vänsterhanden. Så enkelt kan det ju inte vara. Det är roligt att hon plockat upp Svansjön här också och balett-världen som är så där lagom klassisk och LÄTT skulle kunna utgöra grogrund för massor av spökhistorier.

Det känns dock inte RIKTIGT lika otäckt som i en del av hennes tidigare böcker, där ”Rum 213” verkar vara den som dels går bäst hos mina elever och som jag tror kanske är den läskigaste, i alla fall i mitt tycke? Personligen gillar jag ”För alltid…” väldigt mycket också. Är ju svag för gamla spökhus…


Det här är dock proffsigt, spännande, kryddat med lagom mycket vänskap/kärlek och vardagskänsla för att göra det där övernaturliga lite extra rysligt. Angerborn är verkligen mästare i den här genren. 

tisdag 23 juni 2015

Parisromantik och coming of age i poetisk kortroman

Paris, Lola & jag (inbunden)Paris, Lola och jag av Moa Eriksson Sandberg

Först tänkte jag skriva att det här är perfekt sommarläsning då det verkligen ger en en känsla av sommar, sol och ledighet, men sedan slog det mig att den nästan är för kort för det. En typisk suverän vårbok, snarare, men nu är det ju sommar så jag antar att den fungerar fint nu också ändå. Det är bara jag som känner att man kan ta något mastigare på sommaren men på våren, när man är lite stressad, så kan man behöva kortare karameller.

Berättelsen spär på alla bilder om det romantiska och bohemiska Paris. Två tjejer åker till Paris på semester med den ena flickans mamma. Båda är 13 år gamla, tillräckligt vuxna för att dra blickarna till sig på gatorna när de utmanande flirtar med alla mörklockiga pojkar och män de ser. Tillräckligt unga för att inte riktigt förstå att de leker med elden och inte heller är riktigt beredda att göra något åt de där begären de lockar fram. Men roligt har dem och känslan av att vara någon är enorm, speciellt som de båda verkar vara lite utstötta hemma i sin egen skola där inga killar så mycket som blinkar åt dem.

Det är bästa vänner, så nära att de liknar både syskon och flickvänner. Sexualiteten bubblar under skinnet och de fantiserar fritt om äventyrliga konstnärsliv i Paris och glamour i Los Angeles.
Under alltihop anar vi dock en sorg. Det är inte bara framtidstro, det är också flykt. Lola är rädd att förlora sin bästa vän, som är rädd att förlora sin mamma och sin familj. Jag tror aldrig att vi får veta hennes namn? Jag minns det i alla fall inte nu i efterhand. Anledningen till att hon är med bästisen på semester är att hennes föräldrar skilt sig och mamman träffat en ny man som hon nu väntar barn med efter otaliga hormonbehandlingar. Hon är så rädd att bli undanskuffad. Att inte längre behövas, men naturligtvis är det en onödig oro.

Det sjuder av knoppande liv, både i Paris och i flickorna. Förväntningar på vad som ska hända här näst, men också rädsla för att inte duga och för de okända. Tryggheten i att vara barn är på väg att skalas av dem samtidigt som Paris är spännande och farligt och underbart. Och ändå så tryggt då det bara handlar om en veckas semester med Eiffeltornet och Père-Lachaise.

Det är lättläst och ändå poetiskt. Kort kapitel varvas med teckningar från Paris gatubild och man känner hur den där intensiva längtan genomsyrar sidorna. Efter romantik, äventyr och något obestämbart annat. Och man längtar onekligen själv. Efter det där dragspelande färgglada Paris med takåsar to die for och Montmartre.


Det är mycket som ryms på få rader, men jag hade personligen nog hellre läst den på påsken än under sommaren, men det är nog för att jag själv förknippar Paris med vår och inte sommar som många andra. Det enda jag egentligen tycker är synd är att bokens huvudpersoner är just 13 år, om de bara hade varit något år äldre så tror jag att den hade hittat fler läsare enligt regeln att man inte läser om de som är yngre än en själv i den här åldern. Trots att jag tror att 13 är en rätt mitt i prick-ålder för det som de här tjejerna känner och upplever. Ett år äldre eller två så hade nog itnte skadat däremot, för då hade just de där 13-åringarna hittat den lite lättare. Och 14-åringarna och 15-åringarna som känner ungefär likadant.