måndag 2 maj 2016

Sex, sex och mera sex i Italiensk relationsroman

Hela härlighetenHela härligheten av Margaret Mazzantini

Ja, där har vi väl en säljande rubrik? Det har kommit en del intressanta italienska nyheter den här våren får man väl ändå säga. För några veckor sedan var Mazzantini på besök i Stockholm men jag missade tyvärr träffen pga fel landsända… Hennes bok ville jag dock läsa och kastade mig över ”Hela härligheten” direkt efter att jag läst ut Ferrantes ”Min fantastiska väninna”. Det är inte alls samma typ av bok, ska dock poängteras från början. Visst handlar den om relationer och är ett epos som spänner över lång tid, men det kan man ju säga om en hel förfärlig massa böcker.

”Hela härligheten” handlar om två pojkar som växer upp i Rom. Costantino, som är son till portvakten i huset, och Guido, som bor med sina föräldrar några våningar upp. Trots att de är lika gamla så pratar de knappt med varandra eftersom de kommer från så totalt vitt skilda världar. Boken följer dem från småbarnsåren ända upp i ålderdomen. Hur deras livs så småningom vävs samman då de naturligtvis hamnar i samma klass och i tonåren börjar upptäcka sin sexualitet och inser att de känner sig attraherade av varandra. Guido anser sig inte vara homosexuell, båda träffar kvinnor, men det här är en period och en plats då sexualiteten delvis är en gruppfråga och killarna runkar i kapp och experimenterar. Allt med mycket tydligt uttalat heterosexuell vinkel dock. Homosexualitet sågs, och ses fortfarande i stor utsträckning, som något förkastligt och äckligt i stora delar av Italien.

Pojkarna dras till varandra men slungas också ifrån varandra lika starkt, de går skilda vägar, möts igen, skaffar familjer på olika håll och ändå finns den ande alltid där någonstans långt bak i medvetandet.

Man kan lätt frestas att se deras olika liv som två tragiska exempel på självförnekelse som sedan leder till katastrof men båda, eller i alla fall Guido som utgör berättarröst, lever trots allt känslosamma och värdefulla liv. Guido älskar och blir älskad ändå. Han flyttar utomlands, gör karriär inom det brittiska universitetsväsendet och jag tycker ändå läsa mellan raderna att han är lycklig. Livet blir sällan som man tänkt, oavsett vilken läggning man har. Och han älskar sin adopterade dotter mer än något annat. Det tragiska i den här boken tycker jag inte är att de går skilda vägar och förnekar sig själva för nej, jag tycker inte det verkar som att Guido i alla fall riktigt känner så. Man upplever aldrig att han känner sig attraherad av någon annan man förrän precis på slutet när han bestämmer sig för att blomma ut. Nej, tragiken ligger på ett högre plan. På samhällets syn på det privata och hur självklart det är i omgivningens ögon att homosexuella inte är värda någonting. Att man kan slå, sparka bränna och förstöra människor av en så obetydlig anledning och att världen på något sätt godkänner det. Att respekten för andra människors känslor och kroppar är så liten.
Jag måste säga att jag ändå inte trodde att föraktet för homosexuella i Italien var fullt så här utbrett men det kanske stämmer. Jag har träffat homosexuella i Italien tidigare men inte riktigt greppat varför de ser Sverige som ett så fantastiskt land. Att det är ett reaktionärt samhälle med en gammeldags kvinnosyn, jo, visst, men inte så HÄR illa?


Nå, trots detta tycker jag ändå att boken faktiskt inte håller riktigt hela vägen. Det är ett otroligt ältande om känslor och ångest och sex, sex, sex som faktiskt blir lite tråkigt att läsa emellanåt. Det är säkert trovärdigt, men jag blir uttråkad av för mycket sexscener och för lite tankar och resonemang som för handlingen framåt. Det är som att läsa någons dagbok eller lyssna på en kompis som för 100:e gången berättar hur fantastisk den senaste kärleken är. Även om kompisen kanske inte går in på detaljer om allt som händer i sängen. Hela tiden. Det blir betydligt mer intressant att läsa när någon av karaktärerna faktiskt är med om något. När Guido flyttar. När han börjar plugga, när han träffar sin japanska fru och hennes dotter.


På det hela taget är det dock en helt ok bok, inte fantastisk och inte dålig utan rätt och slätt ok.

torsdag 28 april 2016

En bilderbok för mellanåldern

Färgernas ljudFärgernas ljud av Jimmy Liao

Det dör upp en fantastisk liten bok i min brevlåda för ett tag sedan! Jag har aldrig hört talas om Jimmy Liao men har är flerfaldigt prisbelönad och var även nominerad till ALMA-priset i å vilket ju onekligen gör en nyfiken. Efter att ha läst den här så har jag även insett att det finns flera böcker av Liao utgivna på svenska. Två på Mirando bok (som denna) och en bok som han bara har illustrerat. Monstret som åt upp mörkret av Dunbar, på Berghs.

Det är också framför allt som illustratör som Liao gör sig. För nog för att historien är vacker och texten är fin, men utan bilderna så hade det här inte varit mycket till bok. Dessutom är det något så ovanligt som en bilderbok för ÄLDRE barn och det behövs faktiskt. Det kommer många äldre elever till mig och fråga efter böcker med bilder i men deras lärare är ju, ofta med all rätt, ganska skeptiska då de flesta bilderböcker vänder sig till en betydligt yngre läsekrets.

Färgernas ljud är en detaljrik berättelse om en flicka som beger sig ner i tunnelbanesystemet i sin stad och börjar åka. Och åker, och åker. Hon går upp och ner mellan stationerna och stöter på de underligaste varelser och ställen. Som läsare förstår man också att hon troligtvis ser helt andra saker än de andra passagerarna. Fragment av minnen och fantasi blandas med verklighet och skapar fantastiska tavlor som är underbara att sjunka in i. Ibland är de sparsmakade, ibland myllrar de av personer så man får leta en bra stund innan man hittar fickan i tavlan. Det tar bra mycket längre tid att läsa den här boken ordentligt än bara de korta textraderna. Som en diktsamling men med bilder.

Det hade varit roligt att se den här boken som en utställning. Så att man själv färdades mellan ”stationerna”. Jag blir definitivt även sugen på att kolla in de andra böckerna i Liaos utgivning så det får nog bli en tur till biblioteket. 

onsdag 27 april 2016

Vego hela dagen av Mattias Kristiansson

Vego hela dagen!!!Andelen vegokokböker har ju verkligen exploderat de senaste åren men för barn? Näe, inte direkt. Jag kan inte komma på att det kommit någon enkel och rolig kokbok som riktar sig till barn- och unga tidigare i alla fall. Däremot finns det ju en hel del allmänna kokböcker. Många barn tycker att det är roligt att börja upptäcka köket, lära sig baka en kaka, laga mat åt föräldrarna eller kompisarna. Om man dessutom har ett vegointresse så kanske kockintresset kommer lite på köpet i många fall.

Jag måste säga att det här är en ypperlig introduktion till både vegomat och till att laga sin egen mat i allmänhet också. JAG blir jättesugen på att laga nästan alla recept och i ärlighetens namn känns de som att de är precis i rätt nivå även för mig sedan jag fick barn. Det behöver inte vara ambitiösare än så här. Här är blandat enkla soppor med få ingredienser och lite roligare rätter från t ex det asiatiska köket. Och naturligtvis ett par efterrätter även om tyngdpunkten inte ligger där. Det är om möjligt en skillnad mot Mattias tidigare kokböcker då jag har tyckt mig ana att det bor lite av en sockerråtta i Mattias Andersson som har mycket smarriga kakrecept med.

Här är det dock helt rätt. Mer mat, mindre socker utan att för den delen utesluta det helt. Mycket med agavesirap också.


Bilderna är lockande och tilltalande och hjälper också till att illustrera hur det är tänkt att recepten ska serveras. På det hela taget ser jag bara fördelar med den här ypperliga lilla kokboken. Dessutom är tilltalet positivt och kryddat med lagom humor. Och hela tiden med respekt. Förslag på verktyg i köket och på hur man kan gå tillväga om man inte är van vid att stå i köket sedan tidigare. Plus att Kristiansson hela tiden poängterar att ”hör med dina föräldrar” när det gäller vassa föremål, ugnen eller helt enkelt om de bara är oroliga över näringsintaget. Tiptopp! JAG skulle gärna ha och använda den här så hoppas att många 11-12-åringar vill göra det samma.

tisdag 26 april 2016

Vardagsdramatik och frustration under småbarnsåren

Hej hej vardagHej hej vardag av Louise Winblad

Vill man läsa humor, satir och klippska repliker och samhällskritik så är det till seriehyllan man ska bege sig numera, så är det uppenbarligen. För någon vecka sedan så konfererade vi på Kulturkollo kring den här serieboken och de flesta verkade vara rörande överens om igenkänningsfaktorn trots att en stor del av kollektivet numera har lite äldre småbarn än de som skildras i texten här Det har inte hänt särskilt mycket med andra ord. Sorligt nog. För åh, vad jag både skrattar och biter ihop i frustration när jag läser et här. Allt håller inte amma nivå och det är heller inte precis allt som jag känner igen mig i, men absolut en väldigt stor del. Hur plötsligt alla är experter på ens eget liv runt omkring en tex. Plötsligt får man högst personliga råd från totala främlingar och kollegor som man snarare skulle säga att man har en professionell kontakt med. Allt bara för att man skaffat en kotte. Det är som att alla hämningar släpper så fort det handlar om småbarn. För det är framför allt småbarnsåren som Winblads stripar kretsar kring, även om det då och då bryts av med annat. Som visserligen ofta är träffande det också, men som känns lite konstigt att läsa om efter 20 sidor blöjbyten och lekplatskritik. En stripp om folks åsikter om tiggarna t ex. Jag inser att det nog är lite av hjärtebarn för Winblad och att de därför kommit med, men det finns ett uttryck inom filmindustrin ”kill your darlings” som går ut på att en scen kan vara aldrig så bra, om den inte passar in i sammanhanget så måste den bort för helhetens skull.


Det är sorgligt att läsa en del här och inse hur allmängiltiga de här upplevelserna är. Och dessutom blir man frustrerad också över att läsa om sådant som man skulle kunna klassa som vanligt folkvett. Om du inte brukar kladda på dina kollegor, bekanta eller totala främlingar på stan så kanske du i alla fall ska fråga först innan du börjar tafsa på en gravid kvinnas ömmande mage också.  Och gudarna ska veta hur många gånger jag bitit mig i tungan efter frågan om vi inte ska skaffa barn snart, eller inte ska skaffa en tvåa snart och om vi har testat den eller den eller den metoden på vår son. För alla barn går ju att dra över en kam. Det vet vi ju att de inte är individer utan uppför sig likadant. Bara en sådan sak som sömn kan få igång värsta gruppanalysen i massor av sammanhang. Det räcker med att säga att ”vår son sover hos oss”, ”det är så svårt att få honom att sova hela natten” eller ”vår son vaknar flera gånger varje natt”. Eller klassikern om nattamning… Sedan kan man lämna rummet och låta folk hålla sina monologer i en halvtimme innan man kommer tillbaka. Allt detta driver Winblad friskt med i sin seriebok och det är en fröjd att läsa. Humor på mycket hög nivå. Hennes seriestrippar går även att hitta om man följer henne på instagram, vilket rekommenderas. Tumme upp!

måndag 25 april 2016

Wonderland av Joanna Nadin

WonderlandDen här boken fyndade jag på bokrean för ett tag sedan efter att ha läst positiva recensioner på Goodreads. Jag hoppades på en hyfsat spännande thriller för tonåringar och det var också precis vad jag fick, om än något mer skruvad och faktiskt lite bättre än vad jag hade trott. Typexempel på bra YA helt enkelt. Den handlar om en ung tjej i en liten håla i England som varit utanför och utsatt i skolan egentligen ända sedan hennes bästa vän flyttade redan när de var små. Jude och Stella var bästa vänner som små och när Stella flyttade så lämnade hon inte bara ett tomrum utan också en förändrad Judy som utan Stellas stöd och glöd helt enkelt föll tillbaka in i skuggorna och inte klarade av att ta plats eller ge svar på tal när någon av de tuffa tjejerna sa något taskigt. Det gjorde att hon snabbt blev lite av en hackkyckling och den statusen har hon behållit ända upp på högstadiet. Hon tar helt enkelt all skit som de plastiga och populära tjejerna tycker om att strö omkring sig för att känna sig lite större. Tills en dag, Stella återvänder. Plötsligt står hon där. Med hela sin tuffa attityd och energi och svär som en borstbindare och röker och dricker alkohol och ser till att dra med sig Judy på alla fester och hånglar loss med allt och alla, alltid på sina egna villkor. Inte ens plasttjejernas ledares pojkvän är heligt område. Och Jude hänger med av bara farten. Stella hjälper henne skaffa nya kläder, får henne att våga satsa på skolpjäsen och att söka in på teatergymnasiet även om det faller när det väl är dags, eller? Ja, för det är något konstigt med Stella. Var har hon hållit hus? Hon säger att hon har flyttat runt och mest bott i London. Hon får Jude att göra saker hon aldrig skulle gjort annars men ingen reagerar på hennes eget vilda liv, bara på hur Jude har förändrats. Det är som att Jude bara existerar och faktiskt syns i Stellas sällskap.

Och tempot skruvas hela tiden upp. Jude och Stella blir allt intensivare vänner och klarar inte av att göra någonting utan den andra. Samtidigt som det bara är Jude som ger och tar emot. De träffar aldrig någon ur Stellas familj, är aldrig henna hos henne. Vem är hon egentligen och varför vill hon så gärna hänga med osynliga Jude?

Sakta, sakta släpps den ena ledtråden efter den andra till hur deras vänskap egentligen hänger ihop och vilka faktiskt båda flickorna egentligen är.  Och slutet får en verkligen att bita på naglarna medan man funderar på hur Nadin egentligen ska få det att gå ihop.

Som äldre läsare så inser man nog lite snabbare hur det hela egentligen ligger till. Det kommer ganska tydliga hintar redan i mitten av boken, om inte tidigare, men det gör faktiskt inget för det är ändå himla snyggt upplagt och uttänkt. Dessutom gillar jag hur Nadin får det att kännas genuint brittiskt efter att ha läst en hel del amerikansk litteratur i den här genren. Man kan riktigt höra den grova och smutsiga förortsdialekten flyga fram och tillbaka mellan tjejerna. Trots att de bara är 15-16 år. Jag gillar det skarpt även om jag inte tror att det är allas kopp té just för att det är ganska uttalat och vuxet emellanåt. Det dricks enorma mängder alkohol och röks rejäla mängder ciggaretter och snattas och tjuvåks till höger och vänster. För att inte alla om allt sex och hångel. Emellanåt är det grovt. Men det är också en skildring av hur det kan vara att förtränga en stor del av sig själv och sorgen efter en saknad förälder. Hur det helt enkelt kan vara att vara en utåtagerande och desperat tonåring med stora problem och en depression som bara blir värre och värre. En sorgsen thriller som lyckas göra det spännande att läsa om psykiska problem. 

torsdag 21 april 2016

Så fick jag äntligen läst något av Judy Blume

Tiger EyesTiger Eyes av Judy Blume

Jag har tänkt läsa något av Judy Blume i en hel evighet nu. Det refereras till hennes böcker hela tiden i amerikanske filmer och TV-serier och det känns knappt som man kan ha växt upp i USA de senaste årtiondena utan att någon gång ha läst någon av hennes romaner. Dessutom behöver jag läsa in mig mer på ungdomsböcker på engelska för jobbets skull och när jag gjort lite efterforskningar så måste jag säga att jag tycker att det är ganska konstigt att nästan inga av hennes böcker verkar gå att hitta på svenska. Undantaget ”Sommarsystrar” som kom för 16 år sedan. ”Tiger eyes” verkar vara en av hennes mest kända och lästa romaner och därför föll också valet den titeln för min del. Jag var faktiskt lite skeptisk innan då jag hört mycket om moralkakor och tänkte att det kanske skulle kännas föråldrat och förlegat då denna bok t ex skrevs för 35 år sedan. Liksom många av hennes andra böcker.

Jag behövde inte oroa mig dock för det här är lättläst, spännande, engagerande och man förstår snabbt varför detta blivit moderna ungdomsklassiker i USA. Det är helt enkelt bara riktigt, riktigt bra. Historien kretsar kring Davey Wexler vars pappa dödas under ett rån. Han jobbade sent i snabbköpsbutiken som han och Daveys mamma drev ihop. En kväll när Daveys mamma och lillebror är borta så är Davey och hennes pojkvän ensamma hemma när de plötsligt hör skott. De rusar iväg till affären och hittar Daveys pappa med en kula i bröstet och blod precis över allt. Golv, tak, på varor och naturligtvis över hela sig själv. Där, i det kalla skenet från taklamporna så dör pappan i Daveys famn medan hon desperat försöker hålla kvar honom i väntan på ambulansen.

Och allt detta har alltså hänt innan boken börjar. För det är inte en dramatisk och actionfylld berättelse utan historien om en familj som försöker hantera sorgen och saknaden efter den man som utgjorde navet i hela deras tillvaro. De bestämmer sig för att flytta till pappans syster i New Mexico medan de långsamt försöker läka och komma fram till vad de ska göra för att orka fortsätta med sin vardag. Där träffar Davey Wolf som trots få ord och möten ändå lyckas få henne att inse att det bara är honom som kan ta tag i sitt liv och se till att försöka leva det efter bästa förmåga trots saknaden. Hon skapar sig så sakteliga ett liv i staden Los Alamos, skaffar vänner, börjar festa, börjar skolan, men kämpar hårt med att finna någon mening med allt.


Och det är verkligen träffande det här, trots att historien är så gammal. Framför allt Daveys relation med sin mamma känns verkligen äkta. Hur de ibland bara kan titta på varandra för att förstå precis hur den andre har det. Även om de kanske inte alltid kan hjälpa varandra. En riktig klassiker som inte värjer för ett svårt ämne som man inte behöver ha varit med om själv för att kunna identifiera sig med. Man får hela tiden följa med Davey i hennes tankar och utanförskap. Jag hoppas inte att många skräms bort av den våldsamma upptakten till boken för det är en bok som verkligen plockar fram ”klyschan” om att hylla livet samtidigt som den beskriver hur svårt det kan vara att växa upp, oavsett vad man varit med om tidigare. Framför att får vi ta del av detta via Daveys nya vän Jane som på ytan verkar ha allt man kan önska sig och ändå mår långt ifrån bra. Hon blir en sorts kontrast och motpol till Davey då hon hanterar sin uppväxt mycket sämre trots att hon på ytan inte verkar han några problem över huvudtaget. Mycket bra beskrivet.

onsdag 20 april 2016

Bättre snart av Ida Pyk

Bättre snartDet har blivit många böcker om 11-åringar på sistone. Här har vi ännu en som jag dock hade kunnat tycka kanske hade lämpat sig bättre med en huvudkaraktär på något år äldre.

Bättre snart handlar om Sofia som går i 5:an och står på tröskeln till tonåren. I klassen finns Leo, som är mindre störig än många av de andra killarna men det dröjer ändå innan Sofia inser att det hon känner kanske är ett annat intresse än bara vänskap. Hon har också lite svårt att hitta någon kompis som hon verkligen kan anförtro sig åt och känner sig mest utanför. Hon inser inte alls att anledningen til att killarna i 6:an trackar henne är att det tycker att hon är snygg ,snarare än att de är ute efter att reta henne och göra henne obekväm. Mitt i allt detta släpper Sofias föräldrar bomben att de ska skiljas och det är också det som upptar nästan alla Sofias vakna tankar. Allt hon vill är att de ska bli sams igen. Visst känner hon andra som har skilda föräldrar men det är inte något som någonsin skulle hända HENNE. Mamma och pappa bråkar jämnt men tycks eniga i att de i alla fall ska separera. Och allt ska Sofia bara hantera och klara av och förstå. Att pappa måste flytta någon annanstans t ex. Att hon bara ska träffa honom varannan helg plötsligt. Sofia hamnar i kläm och tvingas hantera sin gråtande mamma som frågar om Sofia vet om hennes pappa träffat någon ny. En separation utsätter ju folk för svåra prövningar och det ska nog mycket till för att klara av att vara en perfekt förälder mitt i allt det också, det får man ju inse. Men det blir tufft för Sofia.

I samband med detta blir hon även kompis med klassens coolaste tjej Ofelia, som även hon har stått lite utanför gemenskapen då hon hänger ganska mycket med de i 6:an. Även Ofelias föräldrar är skilda och Ofelias mamma bor i Paris medan pappa bor i en flott våning inne i stan. Det är Ofelia som drar in Sofia i tonåren och som även blir någon form av stöd när stormen blåser, trots att hon själv kanske inte alltid är den mest pålitliga. Sofia börjar skolka men konstigt nog känns det som positivt i sammanhanget. Något som blir hennes. Hon undviker slöjdlektionerna när hon inser att slöjdläraren och Sofias mamma kanske har något på gång.

Det är oerhört träffande om att växa upp och hur det kan vara för ett barn att genomgå en skilsmässa också. Och om att bli tonåring. Det kommer absolut inte passa alla, men precis som bokens huvudperson Sofia, som känner sig lite utanför, så tror jag att även den här boken kan passa en hel del både killar och tjejer i 5:an som även de känner sig lite utanför och som att bilden av kärnfamiljen inte riktigt passar in på dem. Eller bilden av hur man ska vara som tweenie. Framför allt de som kännnr att de kanske inte är som alla andra i klassen och känner att de är på väg att bli äldre utan att riktigt förstå vad det är som förväntas av dem.


Den här boken kom för några år sedan nu och var Ida Pyks andra bok efter tonårsromanen ”Paris, cherié”, om modellivets baksida.  Det känns som att hon mutat in sig på området ”tänkande barn och ungdomar” som inte riktigt känner att de alltid passar in i mallen. Och det är bra. Speciellt som det här lyckas med konststycket att vara en bred bok som absolut skulle kunna tilltala många och ändå delvis handlar om hur det är att känna sig utanför.