The Summer house av Christobel Kent

Christobel Kent är faktiskt en av mina favoritförfattare även om hon är relativt okänd. För några år sedan skrev hon deckarserien om Sandro Cellini, privatdeckare i Florens och det var naturligtvis så jag upptäckte henne. Jag läste aldrig de sista i den serien då jag förstod att kvaliteten dippade ganska rejält på slutet, men å andra sidan fick Kent sedan en smash hit med boken The crooked house som jämfördes med Gone girl och andra mörka thrillers i kölvattnet efter att Gillian Flynn blev så hajpad.

The summer house är en av hennes äldre romaner som utspelar sig i Italien men som framför allt handlar om en medelålders brittisk kvinna som separerar från sin man och flyttar till landsbygden i norra Italien för att börja om. Hon planerar att arbeta som frilansjournalist och fixa till sitt gamla hus själv. Dotterns har flyttat hemifrån sedan länge och pluggar på universitetet. De pratar sällan och träffas ännu mindre.

Det här skulle kunna bli en romantisk historia om att finna sig själv mot en vacker kuliss men eftersom det är Kent som är författare så förvandlas historien snart till en otäck mordhistoria. Kvinnan, Rose Fell, får knappt ihop ekonomin och umgås inte med någon i byn, Grosso. Av en slump träffar hon en annan expat, Richard Bourne, som bor inte långt ifrån henne, men betydligt flottare uppe i bergen. Det visar sig att han bor granne med en gammal filmstjärna, Elvira Vitale, som Rose har fått i uppdrag att intervjua. Men et blir inte så lätt. Parallellt med Rose historia så får vi följa Elvira, numera alkoholiserad och neddrogad men eventuellt inte på eget initiativ. Vi får också lära känna hennes svarta hemhjälp Ania, som befinner sig i Italien utan papper och tillstånd.

I början av boken hittas en ung kvinna mördad på stranden i stan och kort därefter försvinner även Ania. Elvira blir orolig men tystas av sin man som försöker förklara bort händelsen. Rose kommer allt närmare Richard samtidigt som hon försöker hantera de ovälkomna närmandena från en man i byn, Gennaro.

De romantiska inslagen finns där, men snärjs ihop med misstankar och ledtrådar. Vad är det som har hänt egentligen? Vem är kvinnan på stranden? Var är Ania? Blir Elvira långsamt förgiftad och i så fall, varför?

Jag gillar det här, det är långsamt, men krypande och spännande utan att bli för överdrivet. Dessutom gillar jag verkligen hur Kent lyfter fram spänningarna mellan olika grupper. Det är ”urinvånarna” i byn, de som alltid har bott där. Sedan är det den olagliga invandraren Ania och en del andra papperslösa som flimrar förbi i handlingen. De sätts i kontrast till Rose och Richard expat-Liv. Uppenbara invandrare men med en helt annan situation. Även Gennaro räknas som utböling då han kommer från en annan by, men är i alla fall italienare. Elvira och hennes man är en helt annan kategori. Hon är italienska, han är britt. Ingen av dem hör hemma där, speciellt som de tillhör en annan samhällsklass, men Elvira accepteras ändå som någon storts inföding, av respekt för... ja, vadå? Hennes filmkarriär? Hennes pengar? Hennes bakgrund? Alltihop? Kanske är det för att hon aldrig riktigt försöker passa in.

Kent spelar på olikheterna och hur vi behandlar folk beroende på bakgrund. Detta samtidigt som en otäck historia om hämnd och girighet pågår parallellt. Riktigt bra blir det, fast ändå lågmält. Den håller absolut fortfarande, trots att den kom ut för minst 12 år sedan i alla fall och jag är glad att jag har fler böcker av Kent liggande till när suget tränger sig på.

Spökskrivaren av Malin Stehn

Ja, men heja heja! En riktigt otäck thriller om en ung kille, för ungdomar, med inslag av kärlek. Tjeck! Det enda som är något trist är att killen i boken bara är 13, ska fylla 14, då jag tycärr tror att det kan skrämma bort en del läsare när de får veta det inledningsvis. Lite känsligt för många i tonåren att läsa om de som är yngre än en själv. För det hade absolut inte behövt vara så. Casper hade utan tvekan kunnat vara något år äldre utan problem om man bara ska se till handlingen.

Handlingen är ganska mycket meta. Casper och hans pappa åker till sommarstugan i skogen över läslovet för att pappa behöver jobba på sin nya bok. Pappa Paolo är deckarförfattare men verkar ha drabbats av total skrivkramp. Trots att boken ska vara färdig om en månad så har han inte kommit ens halvvägs. Pappan behöver med andra ord skrivro och Casper får klara sig ganska bra själv. Men det börjar inte särskilt bra. De anländer mitt i natten och det är kortslutning i huset så ingen elektricitet fungerar. De får ta hjälp av grannen och ringa efter hjälp. Kort därefter träffar Casper en tjej, Klara, som är så överjordiskt vacker och trevlig att Casper inte vet vart han ska ta vägen. Men konstiga saker börjar hända runt Casper och Klara. Det är inbrott i Klaras mammas djurklinik och elektrikern Hasse bjuder med Casper att fiska men uppför sig minst sagt aggressivt hela tiden. Vad är det som händer? Och vem är Helena, grannen som mer eller mindre verkar flytta hem till Casper och Paolo ”för att hjälpa till med boken, deckare är ju så spännande”. Varför har hon alltid handskar? Frågorna är många och det blir ett intensivt och otäckt kammarspel med fyra vuxna och två ungdomar. Något är uppenbart på väg att hända men vad? Och varför? Malin Stehn lyckas verkligen fånga den där isolerade känslan av att inte kunna sätta fingret på mer än att något är fel. Att det är långt till polis och samhälle, att ingen kan höra dig skrika i skogen. Precis så där som man kan känna i en stugby på vintern, när ingen annan är där. Även om Caspers stuga inte ligger i en stugby utan bara långt utanför ett litet samhälle.

Dessutom gillar jag att det egentligen inte är deckare, men heller inte spökhistoria det här. Det är helt enkelt en klassisk thriller, men för ungdomar. Så himla spännande. Det verkar finnas lite av ett sug efter det här just nu också då jag haft flera elever inne som velat låna ex Wennstams ”Flickan på hotellet” och Salla Simukkas böcker. Även om de är mer regelrätta deckare.

Dagen då nazisterna vann

Jag sitter just nu inne i lägenheten jag hyr i Göteborg och hör helikoptrarna cirkulera i luften utanför. Oavsett hur det går idag så har nazisterna vunnit. Jag hade jobb jag behövde göra inför nästa vecka och eftersom jag åker hem imorgon och är upptagen ikväll så fick det bli nu på morgonen.
När jag sedan kände att jag helt enkelt inte klarade av att sitta på rummet längre så bestämde jag mig för att ändå gå till mässan men när jag kommer ner så är hela min gata avspärrad, det står 10 poliser till häst bara utanför porten och det kryllar av poliser över allt. Jag kommer ingenstans. Demonstrationen går nästan precis utanför, på en parallellgata till min. Jag rådde alla jag känner att hålla sig inne i huset runt lunch, men vid 11-tiden trodde jag att det skulle vara ok ändå. Nu marscherar de utanför. De som vill tysta mig, de som vill att mina vänner ska sparkas ut ur Sverige. Polisen räknar med konfrontation och våldsamheter.

Oavsett hur det går så har de dock vunnit. De ar skrämt bort mig och många andra från den mötesplats där jag i så många år träffat några av mina bästa vänner, där jag lärt känna några av de jag kommit att dela mina största intressen med. Där jag lyssnat på idoler, svimmat, skrattat, fortbildat mig. Blivit arg för att jag inte hållit med föreläsare och där jag fangirlat mig i signeringsköer. Nu sitter jag hemma och tittar på seminarieprogrammet och vad jag missar. Årets mesta modeuttryck på mässan är utan tvekan "alternativa fakta", men jag får allergiska utslag av det uttrycket. Det är inte alternativa fakta. Det är lögn och förbannad dikt. Kalla det inte för "ett alternativ" eller ens fakta på något sätt.

Just skakar av ilska och ett visst mått av rädsla och tanken på att de som går där ute vill slänga ut vänner till mig som varit med om krig, svält och förlorat sina familjer gör mig ännu mera arg. Fan ta dem. Fan ta dem för deras omänsklighet. Fan ta dem för att de hindrar mig från att gå på MIN mässa, inte deras.

Jag ser nyhetsrapporteringar och hur folk samlas för att demonstrera mot nazisterna. All cred till dem även om jag blev lite rädd när jag såg någon med ett spädbarn på magen när polisen uttryckligen sagt att barnfamiljer bör hålla sig undan. Jag håller mig inne och hoppas att alla ska klara sig. Sköt om er och krama varandra. Stay safe.

Lejoparden av Björn Bergenholtz

Detta är en lååång bilderbok, det ska man vara beredd på om man börjar läsa den vid läggdags. För inget litet barn kommer att vilja lägga den ifrån sig mitt i, men det kanske man inte vill som vuxen läsare heller. Det är en fin historia om en liten kattunge, hälften lejon, hälften leopard, som letar efter sitt namn. Inga djur vill umgås med den då den lilla katten inte riktigt kan svara på vad den är för ett djur. Har det så stor betydelse vad man är? Kattungen träffar elefanter, apor och andra djur och blir slutligen skickat till ugglan. Ugglan svarar att katten förstås måste vara en lejopard! Unik! Den enda i världen! Ryktet sprids och plötsligt är katten speciell! ”Unik! Wow! Vi har träffat den!” Lejoparden känner dock ingen större skillnad. Den är ju samma katt. Eller lejopard. Men ryktet flyger över hela världen och snart vill pressen komma, kungar och presidenter och filmstjärnor vill träffa lejorparden och fotograferas med den. Den reser över halva jordklotet men förstår fortfarande inte riktigt varför den plötsligt är så speciell. Men så falnar berömmelsen. Uppmärksamheten riktas istället mot den ovanliga ”Djungelugglan” som ingen verkar ha sett. Lejoparden åker hem igen och där väntar ormen, som helt har missat all uppståndelse. Ormen bryr sig inte så mycket dock. Den vill helst bara sitta på sin varma sten och prata. Och så upptäcker Lejorparden hur fint det kan vara med en verklig vän.

Det är så himla fint och väldans fina bilder och även min 4-åring tycker detta är toppen. Han älskar den gulliga lilla Lejoparden och den gnuggistatuering som vi fick med pressutskicket för den här boken, den sitter fortfarande ömt vårdad på hans arm, två veckor efter att vi klistrade på den. Det enda jag tycker är knepigt är att lejopard ju låter nästan precis som leopard. Det blir väldans svårt att läsa högt och göra en skillnad mellan när lejoparden får veta vad den är och leopard. Men det är det lilla, historien är det viktiga och den är verkligen fin. Om att det är vem man är inuti som betyder något. Och att man är snäll. Jag ser verkligen fram emot att få träffa Björn Bergenholtz på mässan och höra honom berätta mer om arbetet bakom boken.

Pejjes många frågor -Tiggare, längtan och mobiltelefoner av Inger Ekbom, utgiven i samarbete med Stockholms stadsmission

VILKEN bra bok det här är! Toppen att läsa högt för de yngre åren och kanske även upp en bit i skolåldern bara för att ha något att utgå ifrån när man samtalar. Jag skulle tro att Pejje i boken är ungefär en 6-7 år men jag tror inte att det framgår helt klart mer än att han går i skolan. Han verkar bara ganska liten och har inte fått någon mobiltelefon än. Det har däremot damen utanför Ica. Hur kan hon ha det om hon är så fattig att hon måste tigga? Pejje får lära sig många saker som även vuxna skulle kunna behöva läsa i den här boken. Som att bara för att man är fattig nu så behöver man kanske inte alltid ha varit det. Man kan ha kvar fina kläder från när man hade det bättre, men ändå inte ha pengar till mat. En mobil behöver inte kosta mycket, men länken till barnen i hemlandet kan vara viktigare än allt annat ändå.

Pejje tänker mycket, som många barn gör, och frågar och funderar och drömmer otäcka drömmar på natten. Och jag måste säga att det här är en ypperligt bra bok att utgå ifrån när man pratar med sina barn om hur det är att vara fattig. Vi tar diskussionen jämnt med vår äldsta eftersom han naturligtvis också ser de som sitter utanför ica och tigger. Vissa har inte pengar, vi har det. Det är bara så det är, då får man dela med sig. Precis som han måste dela med sig av sina leksaker med lillasyster. Han har dock betydligt lättare för att dela med sig av våra pengar till de utanför Ica än av sina leksaker med syrran…

Kan förresten tipsa om att den här inte alls är särskilt dyr om man laddar ner den som e-bok istället för pappersutgåva. 37 pix på bokus, i alla fall i skrivande stund.

Monstertrilogin av Mats Strandberg

Monstret i natten, Monstret på cirkusen, Monstret och människorna

 

Nu har jag läst Mats Strandbergs alla tre böcker om Monsterpojken Frank och behöver skriva ihop något. Att det kan bli så fint med så lite text ändå, jag börjar nästan lipa i sista boken!

Lille Frank förvandlas till ett monster på sin 9:e födelsedag. Av en olyckshändelse förvandlas han till något som mest liknar en kelig och sällskapssjuk hund. Ändå tycker de som ser honom att han mest ser ut som ett monster och när människorna ser hur han springer fram för att hälsa och bli klappad så tror de att han ska attackera.

Frank känner sig väldigt ensam. Han vågar inte berätta om sin förvandling för någon och på dagtid ser han fortfarande ut som tidigare. Bara Frank, ensam och utanför i skolan.

Det är bara granntanten Alice som verkar vilja umgås med Frank, och även om Frank gillar att vara där så är det kluvet då det inte direkt hjälper att han blir retad för att hans bästa vän är en gammalt tant.

Men att bli förvandlad till Monster kanske inte bara är negativt. Speciellt inte när Frank upptäcker att han kanske inte är ensam. För en natt, när människorna på stranden omringat honom för att slå honom så dyker det plötsligt upp två andra barn ur sjön. En pojke med hockeyklubba och en flicka som heter Magnolia. Precis som grannen Alice sedan länge drunknade dotter…

Det är så himla fint det här och blir faktiskt bara bättre hela tiden. I del två så kommer det en cirkus till byn och den otäcka clownen Kryger lovar att han kan rädda staden och fånga alla monster. Det blir faktiskt ganska otäckt ett tag och den där Kryger är en riktigt läskig typ, men naturligtvis ordnar det sig tillslut. Om man nu kan kalla det att ordna sig när det istället bildas ett otäckt politiskt parti för att göra sig av med alla monstren. En mycket tydlig referens till Sverigedemokraterna och även ”Positiva Engelfors!” från Cirkeln-böckerna. Här kallas de dock MYS, Människorna i Yrreds Samlingsparti.

De får en ännu större roll i bok tre som ännu mer refererar till Frankenstein av Mary Shelley. Byborna hotar bokstavligt talat monstrena med facklor och det blir total katastrof i stan innan det hela slutligen vänder.

Det är verkligen dramatik och berättande på hög nivå! Perfekt som högläsning för de lite yngre, säg 1:an-2:an (och egentligen äldre också men då kan man säkert läsa den själv. Jag tänker i alla fall bokparta om den snarast både i 2:an och trean och hoppas att den hittar sina läsare.

Nyckeln till Hinsides av Karin och Albin Alvtegen

Del två i den här serien har just kommit ut men jag har precis bara avslutat del 1. Något osäker på om jag vill fortsätta med serien, i ärlighetens namn så klarar jag mig nog även om det är lagom spännande det här ändå.

Syskonen Linus och Linnea flyttar till ett stort gammalt slott med sin mamma en sommar. Tanken är att de får bo gratis om mamman renoverar lite när de är där. Linnea har varit rullstolsbunden sedan födseln och kan heller inte prata. Linus älskar henne ändå och läser högt för henne i trädgården och pratar på då han är övertygad om att hon i alla fall förstår, även om hon kanske inte kan svara.

Men de tär något i slottet som inte stämmer. Linus tycker sig se en skugga som rör sig i tornet och han hör också höga ljud i väggarna, som att det är någon där. När han hittar en bortglömd gammal tavla som tycks visa honom själv så måste han berätta för mamma men när de kommer tillbaka visar tavlan något helt annat. Linus hittar slutligen en nyckel och en port till en annan värld, Hinsides. Nu förstår han vart slottets förra ägare har försvunnit och inte nog med det, han får äntligen, äntligen träffa den friska Linnea! För hon splittrades i två den där gången för så många år sedan. En del av henne bor i Hinsides och har magiska krafter. Men den onda gamla slottsägaren vill Hinsides illa. Och dessutom har en otäck gammal råtta från Lins värld kommit genom porten och springer nu fram och tillbaka så ofta att han blivit förstörd av magi och porten hotar att rasa samman. Om det sker så blir det inte bara kaos i Hinsides, det kommer även att bli katastrof i vår värld. Det är upp till Linus att hitta råttan och förgöra den.

Ja, det låter ju spännande, eller hur? Och jo, det är det väl, men det är hela tiden någonting som ligger i vägen och skaver. Jag tror att det är de många målande beskrivningarna av karaktärerna som känns lite krystade. De är så himla färgglada och målande att de nästan känns lite påklistrade. Som en cirkus mer än en faktiskt fantasyvärld. Dessutom är det väldigt många (onödigt många?) olika sorters varelser som alla har udda namn. Det gör att jag irriterar mig lite när jag läser, även om handlingen egentligen kanske är ganska spännande. För det är den. Jag tänker dock att det kan vara en vanesak men jag är inte säker. Det blir lite för mycket lek och lite för lite äventyr. Jag gillar dock båda barnen, både Linus och Linnea, eller Lionora som hon heter i Hinsides, är båda sympatiska och eftertänksamma och ganska trovärdiga. De skulle jag gärna träffa igen men inte tillräckligt för att vilja läsa tvåan.