onsdag 26 november 2014

Fade out av Rachel Caine

Fade Out (pocket)Ungefär runt Halloween brukar jag bli sugen på en guilty pleasure MORGANVILLE-bok. De har hängt med i ganska många år nu men även fast jag blir äldre så har jag faktiskt inte tröttnat på dem än så länge. Jag är inne på på bok 7 nu i serien, har just påbörjat del 8. Dessutom läste jag för bara någdra dagar sedan har böckerna visst ska bli TV-serie. Det har visats ett (kanske två-tre nu?) avsnitt i USA men jag har ingen aning om ifall det är sevärt eller inte. Jag befarar det värsta när jag ser att de gjort om flera karaktärer, men det gör man ju när man filmatiserar. Vad jag DÄREMOT blir glad över att se är att Amber Benson (ja, ni vet, Tara, Willows flickvän i Buffy) spelar övervampyren Amelie! Det skulle faktiskt kunna bli ok.

Anyhoo.. Fade out var det ju nu. Detta är alltså del sju i serien och Claire och hennes kompisar i huset har överlevt så många katastrofer att ovan-nämnda Buffy skulle ha blivit stolt. Man skulle ju kunna tro att de förtjänat att få pusta ut en stund och jo, på sätt och vis är väl händelserna i den här boken inte lika apokalyptiska som i en del av de tidigare böckerna, men tillräckligt stora för att hota hela stadens existens. Den årliga teaterföreställningen planeras och Eve har fått huvudrollen som Blanche i ” A Streetcar Named Desire”. Till Eves stora lycka och Claires förtret så verkar regissören ha lyckats gräva upp ytterligare en goth-tjej i staden till pjäsen och Eve har hittat en ny bästis, Kim. Kim verkar inte ha mycket till övers för Claire men desto mer för Shane, Claires pojkvän... Ingen verkar resistent mot Kims charm men snart får de ändå värre saker att fundera över. Claires chef, den galne vampyren Myrnin har en assistent, Ada. Ett data-återskapat hologram av Myrnins första assistent för hundra år sedan som dog, blev vampyr, blev ett microchip, typ. Nu verkar Ada ha drabbats av någon form av datavirus för hon uppför sig ännu mer galet mordiskt än hon brukar. Något som visar sig speciellt problematiskt eftersom det är hon som kontrollerar alla portaler i staden. De ”dörrar” som tillåter Claire och vampyrerna att förflytta sig genom staden utan att faktiskt gå ut på gatorna. Som en sorts teleporterar-portar.

Låter det komplicerat? Det är bara början, dessutom upptäcker de att någon har riggat upp kameror överallt i stan för att filma allt de tar sig för. Verkligen allt… Även stadens mäktigaste vampyrer. Frågan är varför och naturligtvis vem?


Ja, för en gångs skull är inte apokalypsen på gång, ”bara” vanliga blodiga katastrofer och intriger, vilket faktiskt är ganska skönt som omväxling. Jag gillar det här även om det är lite av en mellandel eftersom inga direkt avgörande beslut eller händelser för seriens utveckling sker. Det är heller inga cliffhangers i slutet som det brukar vara. Och då vet man ändå att det är flera delar kvar i serien. Istället för tonvis av action så serveras vi desto fler intriger, planer, allianser och knivar i ryggen och det är faktiskt nästan mer spännande. Ja, de håller fortfarande på att dö i varje kapitel, men bara en eller två åt gången. Inte hela staden. Så man får ändå se den här delen som en ganska lugn och avslappnad bok i jämförelse.

tisdag 25 november 2014

Kunskapens frukt av Liv Strömquist

Kunskapens frukt (häftad)Äntligen blev det min tur på bibblan att få läsa Liv Strömquists senaste album. Det är ju helt galet vad briljant hon är. Smart, påläst och otroligt rolig. Ibland blir jag faktiskt provocerad men jag förstår samtidigt att et ligger ganska mycket hos mig. Jag är ju en del av det samhälle hon beskriver med normer och tabun. Jag tycker också att det är genant och samtidigt även ointressant att diskutera menstruation och kvinnors könsorgan. På samma sätt som jag tycker att det skulle vara urbota tråkigt att läsa en serieroman om mäns könsorgan (och otroligt mycket mer tråkigare än det här). Vad jag VERKLIGEN tycker är roligt är däremot att läsa Strömquists observationer och iakttagelser av hur man historiskt sett på manligt/kvinnligt och där inkluderas ju även ovan nämnda områden. Jag skrattar hysteriskt när jag läser vissa texter som är fantastiskt välformulerade. Det är verkligen för ironin och den språkliga briljansen man läser den här romanen, teckningarna är bara där för att illustrera och förtydliga poänger.

Jag sätter verkligen kaffet i halsen flera gånger när jag läser men kan inte låta bli att skratta och samtidigt ha all beundrar för Strömquist. Hon måste ha lagt ner otroligt mycket tid på efterforskningar. Hela det inledande kapitlet med ”Män som varit för intresserade av det som brukar kalas Det kvinnliga könsorganet” är hysteriskt kul. Och hon fortsätter att rada upp poäng efter poäng. Jag kan inte hjälpa att jag sitter och rodnar på bussen däremot när jag läser en del av det här och inser att det är STORA grafiska bilder och ord som VULVA står i stora bokstäver överallt på sidorna.=)

Riktigt lika förälskad som jag var efter att ha läst Nina Hemmingsson för några veckor sedan, de är jag inte, men nära nog. Gud, vad vi behöver mer människor som Liv Strömquist. Hon plockar poäng efter poäng och jag älskar det. Även om den prydare delen av mig blir aningens… chockad.=)

måndag 24 november 2014

En Robin Hood för mellanåldern

Outlaw (häftad)Outlaw av Michael Morpurgo

Morpurgo är mest känd i biblasammanhang som författaren till Kensukes rike, en bok som ofta läses i klassuppsättning på olika teman. Barn i världen, andra världskriget osv. jag misstänker att det finns något bra arbetsmaterial till den boken som jag inte känner till och att det är därför den poppar upp rätt ofta fortfarande. Trots att den har några år på nacken nu.

Men Morpugo har skrivit hur mycket som helst förutom den boken. Bl a den här som handlar om Robin Hood. Det är inte en bok som på något sätt gör anspråk på att berätta en sann historia eller en historia som ligger nära legenden. Morpugo blandar friskt ihop legend, med filmversioner, med eget påhitt, med historia. Robin Hood är här en jägarpojke vars far får ögonen utstuckna som straff för att ha jagat rådjur i kungens skog. Med kungen menar jag naturligtvis Prins John. Richard lejonhjärta är tillfångatagen i främmande land och lär inte komma tillbaka på länge då Prins John vägrar ställa upp med hans lösensumma.

Robin och hans far slår sig samman med ett gäng laglösa i skogen och det är också där han träffar Marion som i denna version är albino med vitt hår. Åren går, Robin blir gängets ledare och även Broder Tuck och lille John ansluter sig till gänget. De tar lösen från de som passerar genom skogen och ger pengarna och vad de kan få ihop till de fattiga som svälter. Samtidigt samlar de så gott e kan ihop pengar för att en dag kunna frige även Kung Richard. Han visar sig dock kanske inte vara riktigt värdig deras beundran, vilket är förvånansvärt historiskt korrekt och går stick i stäv med legenden.


Det är en lagom enkel och spännande historia som berättas och eftersom den handlar om en så känd legend och en pojke som går från 14-åring till vuxen man så tror jag att den kan passa rätt många åldrar. Från 4:an upp i 9:an till. Det är bara en sak jag är väldigt fundersam kring, VARFÖR i hela fridens namn har Morpugo gett historien en ram-berättelse om en pojke i vår tid som hittar Robins grav och drömmer en dröm om hans liv? Vi träffar bara honom i början (när han hittar graven) och slutet (när han vaknar) så jag ser ingen poäng över huvudtaget med att ha det med? Helt obegripligt. Det drar också ner betyget en smula. I övrigt är det inte fantastiskt men lättläst och lagom spännande. En typisk mellanbok som jag i ärlighetens namn mest läst för att jag köpte den på rean i våras. 

fredag 21 november 2014

Filosofisk fredag

Årets skolbibliotekarier?

Ja, så var det fredag igen. Känns som en evighet sist fast jag vet att det bara är en vecka precis som vanligt. Jag befinner mig på konferens och lyssnar på smarta människor som diskuterar skolbibliotek. Här är full rulle hela tiden och jag måste säga att hittills har jag blivit lika.. skrämd, som peppad. Hur sjutton hinner alla superkompetenta och duktiga skolbibliotekarier med allt de gör?? Till viss del fick jag svar på det då Sofia Malmberg på Adolf Fredriks musikklasser berättade att hon har en vaktmästare som sköter bokuppsättningen och en utlånemaskin. Och en IKT-pedagog som hon jobbar ihop med hela tiden. Jag däremot, försöker föreställa mig att vara med på alla arbetslagsmöten (vilket ju är omöjligt eftersom de är samtidigt allihop) och ha fantastiska projekt om informationssökningsprocesser i alla årskurser, jobba med källkritik, upphovsrätt och ovanpå det lässtimulera. Och ändå älskar jag mitt jobb och jobbar hela  tiden känns det som.=) Men ingen kan ju hinna allt.

En annan självinsikt är ju att jag faktiskt kunde skära NER lite på läsningen... Johanna Lindbäck propagerar för att lärare, i alla fall svensklärare, bör läsa 5 böcker på ett åt. I alla fall två böcker. Ungdomsböcker/barnböcker helst då. Hon har dragit ner det för att arbetsbelastningen inte ska bli för tung. Jag tänker också att fem böcker är orimligt. Tills jag tänker på att jag själv ligger mellan 100-150 normalt sett. Men då lägger jag all min vakna fritid på att läsa och skulle definitivt kunna omprioritera lite där som sagt... Jobba mer på annat.

Hur som helst är det mycket intressant men också en del man känner igen naturligtvis. Mest spännande har nästan varit att få handfasta tips på verktyg jag inte brukar använda. Det var riktigt roligt!

Och idag är det mer föreläsningar som gäller och sedan tåg hem till mitt i natten. Har träffat en hel del folk men man hade ju alltid velat klämma in lite fler vänner mm. Helgen ska ägnas åt att pussa sönder Pocketen som jag saknar otroligt mycket men också åt att sova... Har en del att ta igen. Och förbereda nästa vecka på jobb som blir lite speciell då vi ska ha en dag med massor av happenings på bibblan när bokklubben får ta över. Fortsatt full rulle med andra ord. Vad hittar ni på?

torsdag 20 november 2014

När man får punktering på hjärnan

Hjärnpunka (inbunden)Hjärnpunka av Staffan Cederborg

Detta är något så ovanligt som en humoristisk bok för mellanstadiet med ett uns av allvar. Förstår ni vad efterlängtat detta är? Det behöver inte ens vara särskilt bra! Vad gäller roliga böcker för de som läst ”Dagbok för alla mina fans” ungefär 5 gånger och sedan bläddrat i Erland Loes Kurt-böcker, Läst böckerna om Herr Grums och nya Tom Gates. Vad ska man ta om man vill ha en bok med lite mer text då? Som ändå är rolig? Ja, varför inte den här? Det finns ett drag av Sune/Bert här, men lite mer nedtonat.

Leo är en kille i 6:an som är urusel på fotboll, är kär i klassens snyggaste tjej Isabella och får stryk varje dag av en kille i laget, Kricke. Tyvärr går Kricke och Leo även i samma klass. Som tur är så har Leo en bästa vän, Yuri, eller ”Djuret” som Leo kallar honom. Vid sidan om finns även ”Karlsson”, eller Lolo som hon egentligen heter. Karlsson och Leo har känt varandra sedan de var bebisar men de umgås inte lika mycket längre.

Leo har ett problem. Det är inte att han är dålig på fotboll och att Kricke hotar att skära snoppen av honom om han inte hoppar av laget. Det är heller inte att Isabella aldrig kommer att vilja vara ihop med Leo. Nej, det är att Leo jämnt och ständigt får kortslutning i hjärnan och säger och gör saker helt irrationellt. Hjärnpunka. När Isabella säger hej så svarar Leo ”Köttfärs” och han gör självmål i fotbollen. Men Leo har också en väldig otur. När de är på klassresa och åker ”Fritt fall” så mår han plötsligt så illa att han kräks i luften och ni kan ju räkna ut vad det leder till… fruktansvärt.
Även om Leo är lite efter ibland och inte förstår vad som händer runt omkring honom så har han i alla fall alltid hjärtat på rätta stället och gör att det oftast går bra i alla fall. Men det blir ett omtumlande år i 6:an.


Ja, det är kanske inte min litteratur alltid men jag kan ändå inte hjälpa att jag skrattar förfärat över en del situationer Leo hamnar i. Han har verkligen MAXAD otur. Och precis så där har man ju själv känt det emellanåt. ”Varför är det alltid jag?”. En klantig men snäll kille. Dumglad helt enkelt. Och jag tror att det kan vara perfekt, både som högläsning i säg 5:n, eller att läsa själv när man är en 10-11 år. 

onsdag 19 november 2014

Inmurade av Lena Ollmark (Firnbarnen 1)

Inmurade (inbunden)Jag har läst ganska mycket av Lena Ollmark tidigare och det är inte alltid det som fått mest uppmärksamhet som jag gillat bäst. För flera år sedan läste jag ”De skyldiga” som jag tyckte otroligt mycket om t ex, men den verkar ha fallit lite i glömska.

Den här boken hamnar nog lite mittemellan den och Ollmarks serie om ”Krabbsjögrund” i svårighetsgrad. Alla tre hamnar däremot i kategorin Spöken och annat läskigt, vilket man snabbt räknar ut när det gäller den här i alla fall genom att titta på omslaget.

Leo flyttar till en liten håla med sina föräldrar efter att ha råkat i trubbel på något sätt i sitt gamla bostadsområde. Det framgår inte riktigt vad som hänt, men Leo är otroligt ångerfull och en kille ska ha hamnat på sjukhus. På skolan går däremot ryktet att han flyttat för att han var mobbad. Förutom Leo så träffar vi också Natta, duktig flicka och alltid alla till lags. Hon känner sig inte lika hemma i skolan längre nu i 6:an. Under sommaren har hon fått äldre kompisar och har börjat tänka annorlunda. Natta och Leo blir vänner med skolans tuffing, Teddy. Teddy har inga vänner utanför spelvärlden där han hänger nästan jämnt, men ingen i skolan ser ner på honom för det. Han är smart och är bäst i hela skolan i bild.

Den osannolika trion binds samman efter att ha varit nere i den nyrenoverade skolans källare trots strikta order om att hålla sig borta. Leo tycker sig höra ett skratt komma från källaren och när han och Natta först är där nere så känner Natta tydligt en iskall närvaro i ryggmärgen. Snart tycker sig trion även se någonting där nere. Ett barn skymtar förbi, fast det är något som inte stämmer. Barnet har gamla kläder och försvinner lika snabbt som det dykt upp. De inser att allt inte står rätt till i skolbyggnaden och att en länge begraven hemlighet nu kommit upp i ljuset. Vad var det som hände i skolan för 100 år sedan?


Ja, djädrans vad läskigt det blir emellanåt, men på det där smygande sättet som kryper på en. Det blir egentligen aldrig särskilt våldsamt, men en klassisk spökhistoria med ond bråd död och otäcka hemligheter.  Det finns ju ett aldrig sinande begär efter sådana här böcker, fast kanske att den kan vara aningens för svår för de elever som helst läser den härtypen av spökhistorier, dvs killarna och tjejerna i 5:an. Att eleverna går i 6:an är nog annars idéaliskt. Borde passa kids i åldern 10-12, men den är aaaningens lite tjockare än de brukar vara de här böckerna. Hoppas den går hem ändå, jag tänker i alla fall prata varmt om den för här finns alla inslag man vill ha. En gammal spökhistoria med barn och fröknar som går igen, hemsökta hus, sjukdom, snöstormar och galenskap och samtidigt lite vanliga vardagsintriger med kärlek och vänskap. Dessutom är det här första delen i en serie (trilogi?) och slutet lovar mycket spännande även i nästa bok. 

tisdag 18 november 2014

På Edinburghs smutsiga bakgator

Knutar och korsKnutar och kors av Ian Rankin

Det är 27 år sedan Knutar och kors först kom ut och Rankin har skrivit ett oändligt antal deckare med kommissarie John Rebus i huvudrollen. Själv kommer jag mest ihåg John Hannah på TV när de började filmatiseras för en 12-13 år sedan. Sedan har Hannah blivit utbytt och jag tappade bort mig där någonstans. Konstigt egentlige att jag aldrig läst någon av Rankins böcker dock. Inte vad jag minns i alla fall. Inte förrän nu då. För Modernista har bestämt sig för att ge ut böckerna på nytt och nu i höst kommer alltså debuten, Knutar och kors.

Detta är inte en tjock bok och ändå rymmer den både intrig och presentation av karaktärerna och Rebus förflutna. Skickligt invävt i intrigen. För här är det ganska snart uppenbart för läsaren att den seriemördare som härjar i Edinburgh på något sätt är knuten till Rebus själv. Även om kommissarie John Rebus förtränger alla tecken på att de hotbrev han får, faktiskt skulle betyda något.

Rebus har ett förflutet inom det militära och det är uppenbarligen något som han brottas väldigt mycket med. Han har sett och gjort saker som han framgångsrikt lyckats förtränga, troligtvis med hjälp av en överkonsumtion av whisky. Det han minns är dock tillräckligt för att plåga honom enormt och kombinationen har hjälpt till att förstöra hans äktenskap och alla former av relationer han har.

Hotbreven då. Ja, någon knäppis har valt ut rebus för att skicka sina retligheter till. Kryptiska meddelanden och repstumpar och hopbundna tändstickor. Samtidigt härjar en galning som kidnappar unga flickor med till synes inget annat gemensamt än sitt kön och att de bor i Edinburgh. Flickorna hittas mördade men utan sexuella övergrepp. Polisen verkar stå maktlös men jobbar extra hårt.

Parallellt med detta år vi följa en journalist som gräver i Rebus och hans brors förflutna. Han har en teori om att båda är inblandade i Edinburghs största knarkhärva på många år och när det börjar spekuleras kring morden och deras koppling till Rebus så tror han sig också ana att allt bottnar i en korrupt polis.

Rebus super och tänker bittra tankar om sin familj, om kollegor och om sitt liv. Han drömmer våta drömmar om kollegan Gill Templer som han inleder ett komplicerat förhållande med. Det enda han faktiskt har är sitt jobb, som han inte tycker jättemycket om alla dagar, och sin älskade dotter Samantha, som han ser allt för sällan.

Rebus är en så stereotyp polis att det är sanslöst. Sprit, ensamhet och mörka demoner. Men om man tänker att Rebus faktiskt var med och formade den här stereotypen så blir det väldigt mycket lättare att köpa. Plus att den skottska myllan och det faktum att Rebus, i all sin osympatiska framtoning, faktiskt blir ganska… sympatisk, trots allt. Han är befriad från självdistans och är så misslyckad man kan bli på något sätt, och ändå ha ett jobb man är bra på. Det är faktiskt lite skönt att läsa om. Han är så långt ifrån en supermänniska man kan bli. Kanske att de skulle bli trist i längden, men jag gillar´t.

Visst märks det att det är 80-tal med miljöerna och samhället runt omkring. Inga mobiltelefoner där inte, ingen facebook, men det håller förvånansvärt väl ändå.

Bokrea

Perfection

Alltså, detta är bara så fruktansvärt sant att det är skrämmande...